flicka_anonym

Johanna har diagnosen ADHD och har hela sitt liv fått kämpa med att försöka passa in och ”vara som alla andra”. Personen på bilden är inte Johanna.

Debatt

Johanna har ADHD: När ska allas värde bli mer än tomma ord?

Att leva med ADHD är att känna det som att inte passa in någonstans. Johanna skriver själv om sitt liv, sin skolgång och hur hon kämpar för att få folk i sin omgivning att förstå henne. ”När ska allas värde bli mer än bara tomma ord?”, skriver hon.

Jag skriver till dig för att hoppas att du ska förstå. När ska allas värde bli mer än bara tomma ord?

Sen jag var liten har jag alltid fått höra från vuxna att man ska behandla alla likadant oavsett bakgrund, historia eller problematik. Har fått höra att man ska följa mina drömmar. Det har jag försökt trots att jag har massa hinder som begränsar mig. Hinder på grund av att jag inte är som alla andra. Fyra bokstäver på ett papper hindrar mig att nå mina drömmar och dessa fyra bokstäver hindrar mig även att bli behandlad av omvärlden som alla andra.  

Ser mig själv som en 26-åring som biter ihop och försöker anpassa mig i ledet för att passa in. Men samtidigt blir jag ständigt påmind om att hur mycket jag än försöker kommer jag inte kunna bli det samhället kallar för normal. Har fått lära mig att jag ska hålla koll på vilka mina styrkor och svagheter är och sedan försöka anpassa mig efter dessa. Men vad hjälper det när man stöter på dig som bara fokuserar på mina svagheter och hur lätt är det för mig att försöka nå mina drömmar? Att möta ett samhälle där jag inte får ta plats för att jag är annorlunda.  

Mitt fokus har under många år legat på att kunna bli accepterad av dig – för visst hade vi alla lika värde? I min värld har jag fått det ganska uppenbart att så säger man för att vara ”politiskt korrekt” men att det i själva verket är rent skitsnack. För du som är samhället har redan bestämt dig, jag är konstig och passar inte in att bli behandlad som alla andra. Du väljer bort mig för att det inte finns utrymme för mig. Jag ”stör” din budget.   

Det var mig man såg som fick kvarsittning, det var mig man såg hos rektorn, det var mina utvecklingssamtal som alltid var sist i klassen för dom tog alltid mer än en timme. På dessa samtal fick jag alltid höra att jag kan mer om jag anstränger mig och visar det. Det var jag som jämt fick lova att bli bättre än vad jag är. De vuxnas besvikelse kom efter varje termin eftersom jag inte kunde hålla det jag lovade. Hade någon lyssnat och tagit mig på allvar så hade det inte kommit som en besvikelse. Att göra alla lärare och föräldrar besvikna kändes väldigt jobbigt.

Mina dagar är olika och jag vet aldrig hur morgondagen kommer att bli.

Nu när jag är vuxen får jag lära mig av andra att begränsa mig själv och inte sätta för höga mål. Detta för att det finns människor som inte förstår. Du tycker inte om sådana som jag. Varför tycker du inte om mig? Varför är du rädd för mig? Vi är olika. Har fått lära mig sedan lång tid tillbaka att jag har dålig uppmärksamhetsförmåga och lägger uppmärksamheten på fel grejer. 

Mina dagar är olika och jag vet aldrig hur morgondagen kommer att bli. Antingen blir det en jäkligt bra dag som gör att jag är ”on the top” och håller igång och då blir jag accepterad av dig för jag passar in. Nästa dag vaknar jag trött och har inte samma energinivå vilket gör att jag har svårare att hålla koncentrationen och fokus på rätt saker och då passar jag inte in.  

Jag vet att jag har koncentrationssvårigheter som gör att jag inte kan hålla igång koncentrationen på samma nivå som en del andra. Detta gör att jag kan komma av mig och att jag kanske inte kommer ihåg allt du har sagt till mig. Ibland kanske jag behöver påminnas om vad du sa i alla instruktioner till mig. Det här tycker du är oerhört påfrestande och irriterade för du har inte tid.  

Jag vet att jag inte alltid kan planera, organisera och prioritera i rätt ordning och att vissa saker tar längre tid för mig. Även det kan du ”lägga in i din irritationsmoment-mapp”.  

Jag är impulsiv som betyder att jag gör grejer innan jag tänker på konsekvenserna, där vi kan krocka, du och jag, för du dömer mig ganska fort på grund av att jag inte klarade av att hantera en situation som du tycker vore en självklarhet att jag borde kunna förstått.  

Under hela min uppväxt har jag ständigt fått känna mig dålig och jag har läst på internet att sådana som jag kommer att ha problem att få ha kvar ett arbete eller kunna få ordning på mina relationer. Man ”orkar” inte med mig i ett samhälle där fler och fler blir kopior och med färre och färre original. Känner mig straffad för jag inte blev som du.

Sådana som du bryr dig inte eller har inte tid att sätta dig in i min situation. Vi har ersatt tid för varandra till ett samhälle där vi använder tiden till att sätta diagnoser och medicinering. Det är ju så mycket stress. Orden att ”alla ska ha lika värde” är bara tomma ord. Min tid använder jag till att försöka passa in och bli något som kallas ”normal”. I ett samhälle som är allt annat än friskt.  

Varför kan du inte öppna ögonen för sådana som jag?

Folk är jävligt tydliga med mig att hålla tyst om att jag har ADHD för att jag ska akta mig för att bli dömd och inte få något jobb. Men om jag håller det som en hemlighet så kommer du inom en snar framtid ändå fatta att jag inte är det du kallar för normal. Så du och jag kommer ändå på något sätt krocka. 

Därför brukar jag ibland berätta om min diagnos för att du lättare ska få förståelse för mig, varför jag fungerar som jag gör, och varje gång hoppas jag på att möta någon som har förståelse och hjälper till att lyfta mig. Men tyvärr stöter jag på sådana som du – för ofta. Vilket sällan slutar bra, du tar mig inte på allvar när jag berättar utan du bemöter mig med – ”ersh, alla har lite släng av ADHD” eller så säger du ”det är mode nu för tiden att ha ADHD”.  

Om nu alla har lite ”släng” av ADHD eller mode att ha ADHD, hur kommer det då sig att du är så okunnig angående min funktionsnedsättning och väljer att inte tycka om mig?  

Varför bemöter du mig på ett sådant dåligt sätt? Varför tar du mig inte på allvar och lyfter upp mig i stället för att trycka ned mig ännu mer med onödiga kommentarer? Varför får du det att låta som att jag ”skyller ifrån” mig? Varför kan du inte samarbeta med mig? Varför kan du inte öppna ögonen för sådana som jag? Vem har sagt att bara för att jag har några svårigheter gör att jag är sämre än dig? Varför ska vi alla vara lika? Varför finns det inte utrymme för olikheter?  

Dagligen äter jag medicin som ska hjälpa mig att kunna ha lättare att anpassa mig i samhället och alla utmaningar som jag alltid stöter på på grund av att jag har vissa svårigheter, men hur mycket jag än försöker kommer du alltid känna av att jag inte är som du. För man kan inte trolla bort den jag är. 

Mina styrkor, som jag ser det, är att jag inte lever i en ”fyrkantig värld”. Jag är kreativ och jag har tid att ta del av andra människors känslor betydligt starkare än du. Ibland är jag hyperaktiv och kan hyperfokusera som gör att jag kan lägga in en växel på 220. Din växel har alltid en jämn nivå på 50. Har jag ett arbete som jag har passion för kan jag lova dig att jag lägger ner min själ i det. Jag kommer att leva för det.  

Det finns mycket du skulle kunna ta lära av mig om du bara hade låtit mig få chansen. Varför ska jag gå hos läkare där jag ska få förklarat för mig hur jag ska bete mig för att du kanske ska acceptera mig samt äta medicin som ska hjälpa mig att hålla växeln på samma nivå som dig? 

Får nog leva med att känna mig begränsad…

Varför kan vi inte vända på perspektiven där du lär dig om mig och att det finns sådana som jag och hur du ska lära dig att hantera mig. Istället för att trycka ner mig, lära dig att lyfta mig? Då hade du och jag kunna mötas för jag inte är ett hopplöst fall. Du hade lärt dig att inse hur viktigt det är för dig att våga acceptera mig och du hade lärt dig något om dig själv. Du hade insett vilka fantastiska styrkor jag har.  

Men det är lätt att dagdrömma – för sanningen är inte så. Får nog leva med att känna mig begränsad och med att alltid ha hinder i vägen för att uppnå mina drömmar. Vågar jag ens tro på att jag kan uppnå min egen dröm? 

Är så trött på att känna mig begränsad.  

Är så trött på att inte känna mig behövd.  

Är så trött på att kämpa mot en jävla motvind.  

Är så trött på att leva ett liv för passa in.  

Är så trött på att samhället ser mig som mindre värd.  

Är så trött på att leva med mig själv varje dag som natt och dag.  

Är så trött på att folk ska säga till mig vad jag kommer kunna göra och inte göra.  

Är trött på att vara i ett fack.  

Är trött på att acceptera att du och dina medmänniskor utan kunskap och förståelse accepteras och faktiskt förstör mitt liv.  

Är trött på att det alltid är ett sådant stort fokus på mina svagheter.

Är trött på att acceptera att inte vara öppen om min funktionsnedsättning för jag ska akta mig för sådana som dig.  

Om du har så lätt att döma mig och fokusera på mina svagheter, har du någonsin ställt dig frågan om vad dina egna styrkor och svagheter är?  

När blir allas värde bli mer än bara tomma ord?

//Johanna

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm