Kritik mot superpedagoger

Skolverket spenderar 60 miljoner kronor på superpedagoger till tio skolor. Detta väcker ett antal frågor. Vad utmärker en superpedagog? Vilka ska få bli superpedagoger? Hur kommer de att tas emot på skolorna?

Skolverket har funnit några lyckade skolor, bland annat i Haarlem. Dessa hade auktoritära skolledare, katederlejon till lärare och hårda krav på eleverna. Sådana skolor vill man se som modell för svenska skolan, trots att svenska skolor skiljer sig från dessa modellskolor i de flesta avseenden.

Tidigare har framgått att det är framstående undervisare man vill se i skolorna. Men skolforskningen ger en annan bild av den gode läraren än bilden av ett katederlejon. Bilden av en lärare som är kunnig i sina ämnen, ambitiös i sina lektionsförberedelser och skicklig på att organisera självständigt arbete, en lärare som har humor och är rättvis. Viktigast är dock att hon bryr sig om eleverna. Om hennes muntliga framställning inför klassen inte är så perfekt spelar mindre roll. Det finns egenskaper hos en lärare som är mycket viktigare.

Vem ska avgöra vilka lärare som ska bli superpedagoger? Tidigare fick kandidaterna lärarskicklighetsbetyg i tre steg. Många kandidater betygssattes av två olika metodiklektorer. Det hände då ofta att samma kandidat fick högsta betyg i lärarskicklighet av den ena metodiklektorn men lägsta av den andre. Var och en som bedömer en lärares skicklighet gör det efter sin egen måttstock

Hur kommer superpedagogen att bli mottagen på skolorna när hon inte åtföljs av ett tv-team som i ”Klass 9A”? Lärarna accepterar nog inte att bli förnedrade så som skedde i den serien. De har vuxit in i ett sätt att undervisa som passar dem. Vill superpedagogen få dem att arbeta på ett annat sätt är det bäddat för konflikter. Frågan är också hur långvarig effekten av superpedagogernas besök kan bli. En jämförelse med tv-serien om ”Nanny” eller med hunddomptören i Go´kväll ligger nära. Att få lärarna att ändra på yrkesrollen är ingen kvickfix.

Skulle landets alla skolor få superpedagoger skulle det kosta många miljarder. Ett effektivare och billigare sätt att få lärarna att fungera bättre skulle vara att befria dem från deras tvångströjor. Låta dem slippa de detaljerade kunskapsmålen och betygskriterierna. Låta dem slippa mycket av det tidsödande arbetet att skriva individuella planer och rapporter. Låta dem slippa fixeringen vid de nationella proven och oron för att inte sätta rätt betyg på varje elev.

De skulle då få tid att förbereda sina lektioner ordentligt. De skulle också få möjlighet att fortbilda sig om sådant som de själva känner att de behöver. Där igenom skulle de och deras elever må bättre och eleverna skulle också lära sig bättre.