Kvalitetssäkra gymnasiesvenskan

Orsakerna till detta är många, och några som kan pekas ut är: Ideologiskt grundade beslut från politiker, snedvriden forskardominans som ger trendigt nytänk stort genomslag, missvisande medierapportering, ett Skolverk som öppnar för godtycke, en låtgåmentalitet vad gäller svenska i hela samhället och en panisk rädsla hos opinionsbildare att inte följa med sin tid.
Det finns ingen anledning att tro att dessa problem löses med den nya gymnasieskolan, oavsett vilket block som har vunnit valet. Här följer en sammanställning av problemen.

Statistiken över elevernas resultat är missvisande. Lärare sätter genomgående för höga betyg. Det pågår en betygsinflation där eleverna blir sämre men betygen bättre.
Destruktiva skolreformer motverkar kvaliteten. Hit hör flummiga idéer om ämnesintegrering där svenskan reduceras till hjälpämne åt andra ämnen. Eller infärgning, detta begrepp som går ut på att svenskämnet ska formas av vilket program eleven läser – vad händer då med kursernas likvärdighet och språkets roll som demokrati- och jämlikhetsfaktor?
Blandade arbetslag där lärare med olika kompetenser ska samarbeta kring eleven istället för att med ämneskollegor utveckla sina kunskaper och färdigheter.
Betoningen av lärare som omhändertagare istället för undervisare. Reducerandet till handledare eller coach sänker kraven på lärarnas ämneskunskaper.
Skoljämförelser där betygsstatistiken anammas okritiskt som kvalitetsmätare. Detta ger rubriker i tidningarna om vilka skolor som är bäst respektive sämst, påverkar elevernas skolval, styr resurstilldelningen till de framgångsrika betygsättarna och snedvrider konkurrensen.
Orealistiska krav från politiker, exempelvis att alla elever ska nå grundläggande högskolebehörighet.
Ett odugligt Skolverk formulerar kursmål och betygskriterier som kan tolkas hur som helst. I SV A finns inte ens nationella prov, och i SV B ges nationella prov som inte har något med kursen att göra.
Kortsiktiga skolledningar som motarbetar lärarnas arbete med omotiverade omflyttningar, nya arbetsuppgifter, ifrågasättande av betygsättningar (bara de lägre resultaten!), bristande kompetensutveckling i ämneskunskap och bestraffning av ”strängare” lärare genom sämre löneutveckling.
Ett medie- och kulturklimat präglat av en räddhågsen anpasslighet till tidens trender.  Som när kulturbilagorna ägnar spaltutrymme åt perifera företeelser som bloggar och twitter. Eller när Svenska akademien tar in tillfälliga invandrarord som ”guss” i ordlistan och författare som Håkan Nesser använder talspråk som ”dom” i berättande partier. Idiotiska särskrivningar som förändrar ordens betydelse tillåts passera.

Vad göra åt eländet?

Politiker måste formulera långsiktiga planer för gymnasieskolan vilka inte ändras efter varje regimskifte. Läraryrket måste ges högre status genom löneförhöjningar, högre  intagningskrav till lärarhögskolorna, bättre arbetsvillkor och ständig fortbildning – särskilt i undervisningsämnena.
Skolverket måste ges tydliga direktiv att kontrollera skolors betygsättning och upplägg av kurser. Kursmål måste formuleras med tydliga exempel på vad som är korrekt svenska i olika sammanhang. Kursinnehållet måste preciseras mer, även kvantitativt. Det är inte okej att olika lärare har olika krav på vad eller hur mycket eleverna ska läsa eller skriva i SV A, eller vilka delar av den äldre litteraturen som ska tas upp i SV B eller vilka klassiker eleverna kan välja att läsa. Det kan ändå finnas tillräcklig valfrihet för såväl elever som lärare att påverka kursinnehållet.
Tidsfaktorn måste vägas in på ett annat sätt: en elev som tillgodogör sig kunskaper snabbare ska ha ett högre betyg om inte särskilda skäl föreligger. En elev som fuskat med en uppgift ska inte ges högre betyg än G när eleven gjort om den. En elev med hög frånvaro ska kunna ges sämre betyg om närvaro är en viktig del i lärandet, exempelvis i hantverksämnen eller ämnen som förutsätter gruppdynamik och elevdiskussion, som samhällskunskap.
Skolledningar måste ges tydliga direktiv om respekt för ämnesbehöriga lärares kunskaper, bedömningsförmåga, behov av fortbildning och goda arbetsförhållanden.
Mediaägare, opinionsbildare, kulturansvariga måste ta ansvar för korrekt språk i sina publikationer och främja god litteratur från alla tider.
Eleverna måste respekteras för sin vilja att inhämta även svårare kunskaper. Då måste onödiga hinder undanröjas som att långa litterära texter innehåller gamla ordformer.
Litteraturvetare och lärare måste ständigt ompröva vad som kan räknas som klassiker och komplettera med nytt. Vad som är korrekt skriftspråk måste också diskuteras och normeras på nytt, men att språket hela tiden förändras är ingen ursäkt för likgiltighet eller låtgåtänkande. Vissa förändringar är önskvärda och välkomna, andra bör motverkas.

Hans Carlsén
Gymnasielärare i SV SH HI
Kulturvetare