”Läraren viktigare än arbetsformen”
Eve Malmquist, en av 1900-talets stora skolprofiler, menade att skolors goda rykte mest vilar på kvalificerade lärare och skickliga skolledare, mindre på arbetsformer. Välutbildade och undervisningsvana lärare väcker entusiasm, motivation och nyfikenhet – men för att det ska finnas tillgång på dessa lärare krävs en rättmätig lön.
Representanter för TCO, LO och Saco hävdade nyligen i Dagens Nyheter att lärarlönerna borde höjas med minst 10 procent, sedan reallönen i två decennier sjunkit med två procent om året. Kvalitén försämras om lärare inte ges rättmätig lön. Redan under 1970-talet började läraryrkets attraktivitet och status sjunka då ett par reformer (SIA och LUT-74) medförde att lärarutbildningen förkortades och fria aktiviteter infördes. Lärare steg ut i arbetslivet med tunnare kunskaper.
1979 steg lärarlönen med en lönegrad efter 18 månaders tjänst mot tidigare 36 månader. Även det generella lönepåslaget blev bra. Arvodena för bland annat huvudlärare höjdes och disputerade lektorer fick en extra slant, men ett lägre procentuellt påslag än övriga lärare. Utslätade löner minskar intresset att lägga extra tid på utbildning och det förlorar skolan på. Däremot är det en vinst att kvinnor och män med samma utbildning har lika lön.
Kommunaliseringen under 1990-talet betydde byråkratins intåg i skolan. Ett frirum skapades att inom vissa ramar komponera egna kursplaner, vars innehåll och resultat skriftligt måste dokumenteras. Det stal tid från undervisningen. Reglerad arbetstid uppskattades inte heller. Unga presumtiva lärare tvekade och valde andra yrken. Det nya bidrog till att även yrkesverksamma lärare bytte yrke. SCB frågade efter en tid hur många som ville återgå till skolan. Drygt hälften svarade ja, men bara om lönen kraftigt höjdes. Lönen hade blivit skolans akilleshäl.
Försök har gjorts att vitalisera pedagogiken. Skolideologen och grundskolans skapare Stellan Arvidson pläderade för individualisering, men förstod att det var svårt bland ett 30-tal elever. Skolideologi och pragmatism går inte alltid ihop. Grupparbete ansågs som framtidens arbetsform, men innebar ofta att bara enstaka elever arbetade och övriga mest såg på. Läraryrket som ett av världens viktigaste kommer knappast heller till full rätt vid grupparbeten.
I en rapport som gymnasieinspektörer skickade till landets skolor skrev en inspektör att hans lärarideal var katederlejonet. Låg det kanske katederlejon i Malmquist budskap att läraren är viktigare än arbetsformen?
Av Lars Ljunggren
pensionerad lärare