Lärarens vardag: Frustration och otillräcklighet

Lärare brottas med att inkludera elever med beteendeproblem i klassen, och det får konsekvenser som kräver ökade resurser att åtgärda. Trots att lärarna vet att det handlar om brist på resurser kan de komma att se sig själva som misslyckade när de inte får tillräckligt stöd. Det menar Ulrika Gidlund, filosofie doktor i pedagogik på Mittuniversitetet, som ligger bakom avhandlingen.

– De ser ju att det är för stora grupper, för få pedagoger, för dåliga lokaler och för lite fortbildning. De har försökt påtala det i många år, och får bara svaret att ”du är professionell, det ska du fixa”. Då kan de uppleva att de inte kan reda ut situationen och känner sig misslyckade. För de vill så gärna hjälpa dessa barn, de slår knut på sig själva, säger Ulrika Gidlund.

Hon uppfattar att inkludering är ett kontroversiellt ämne kopplat till en politisk agenda, och att elever, föräldrar, lärare och skolledning kan ha väldigt olika inställning till det. I den här studien har hon dock inte undersökt hur lärarna ställer sig till inkluderingstanken direkt, utan låtit dem prata fritt om sina upplevelser och utmaningar.

– De funderade på om inkludering alltid är det bästa för barnet. Det som bekymrar dem är ju hur barnet mår när det känner sig utpekat i klassen, när det inte hänger med, när det gör sig omöjligt hos de andra barnen, och huruvida det förstärker beteendet hos barnet.

Lärarna känner att de har misslyckats

Hon menar att det är ett stort problem att lärare på grund av bristande stöd får en negativ bild av det egna arbetet.

– Har du en positiv bild av din lärargärning så ser du positivt på det du gör, söker lösningar, talar positivt om jobbet och så vidare. Känner du däremot att det inte finns någon hjälp eller stöd kan du uppleva att du ingenting kan göra.

Är lärarna uppgivna?

– Ja. Några jag träffade var väldigt uppgivna. De känner att de har misslyckats, ändå har de i stort sett gjort allt vad man kan. Det är en lägesbeskrivning som inte är så vacker med tanke på den stora lärarbrist vi har, och väntar oss. Situationen behöver bli bättre, eftersom många som hoppar av yrket gör det just på grund av att det är oroligt i klassrummet.

Ulrika Gidlund säger själv att slutsatserna hon kommer fram till inte är unika, men likväl relevanta. Att hon från första början valde att forska på ämnet grundar sig i att hon själv var gymnasielärare fram tills för några år sedan och upplevde hur elever kunde komma upp till gymnasiet utan att verka ha fått det stöd de hade behövt i grundskolan.

­– Det behövs mer stöd och resurser för den här gruppen elever. Fler pedagoger, kanske en annan typ av pedagoger. Mer tid för de lärare och elevhälsoteam som jobbar med de här eleverna. De flesta eftersöker nya lokaler, man kanske saknar grupprum och får använda korridoren utanför klassrummet för att dela upp klassen i mindre grupper.

Hon vill fortsätta att forska på samma tema , och hennes nästa projekt handlar om avhopp och hemmasittare.  

– Vi ser ju en jättestor mängd elever som hamnar på introduktionsprogrammet på gymnasiet och inte kommer vidare. Då betyder det att grundskolan inte fungerar. Statistiken för de eleverna är ju inte vacker. En av tio tror jag går ut med en gymnasieexamen.