Skolan ska bli mer kreativ. Skolan ska utbilda entreprenörer. Jag delar den synen, men undrar ibland över medvetenheten om vad som kännetecknar en kreativ miljö.
Det var nog när jag satt under katedern i pappas klassrum som jag bestämde mig för att bli lärare. Pappa var speciallärare och under min uppväxt förstod jag att pappa gjort skillnad för många. För pappa var uppdraget som lärare ett förtroende. Rektor, förälder och hela samhället litade på att han gjorde det som behövdes.
Så blev jag då lärare och ganska snart kom förändringarna där den största var att huvudmannaskapet flyttades.
Det nya innebar arbetsplatsförlagd tid. Jag såg det som en möjlighet att lättare hitta tider för gemensamt kreativt arbete. Ja, jag valde att bli lärare av det skälet, att läraryrket var ett kreativt arbete.
Det var inte en så allvarlig inskränkning det där med att vi nu skulle finnas på skolan, det allvarliga var att luften långsamt pressades ur. Luften som vi använde för den egna reflektionen, för att fånga upp idéer och hitta tiden för att planera kreativa, roliga och utmanande projekt. Luften gick förlorad. Jag kan inte fungera utan luft. Vem kan egentligen det?
Detta är den resa jag tycker mig se att skolan gjort. Jag påstår inte att det inte finns kreativa miljöer och kreativa lärare i dag, men jag påstår att möjligheterna begränsas. En orsak, menar jag, har varit den underliggande misstro mot lärarna som fanns – och kanske fortfarande kan anas. Vem kan leva utan tillit?
Om vi nu menar allvar med att skolan och hela vårt samhälle är beroende av att vi är och förblir kreativa så bör vi veta några saker:
Om vi vill utbilda våra barn till att bli kreativa så behöver miljön de vistas i ha dessa kännetecken – liksom lärarnas – eftersom lärare arbetar tillsammans med dem.
Monica Esborn
Skribent, sångerska och egen företagare, men också legitimerad lärare