”Lärarna har stort ansvar”

Varje år kommer det in drygt 1 000 ärenden som rör kränkande behandling i skolan till Skolinspektionen/Barn- och elevombudet (BEO). Oftast är det andra elever som kränker skolkamrater. Det finns dock också exempel – inte så få – på vuxenkränkningar. Anmälningarna till oss är många gånger desperata, förtvivlade och ibland uppgivna rop på hjälp.

En del av kränkningarna har pågått under lång tid. Ofta finns omfattande social, eller annan, problematik i sammanhanget. Ibland är konsekvenserna så allvarliga att eleven uteblir från skolan långa tider och därmed missar undervisning. En del anmälningar innehåller signaler om självmordsförsök.

I ett brev som en vårdnadshavare skrev till oss beskrevs hur hennes dotter i 11-årsåldern blivit slagen, knuffad och utfrusen. Hur dottern tappat allt självförtroende, hade ont i magen varje dag hon skulle gå till skolan och hur hon till sist blev liggande hemma i sängen och uttryckte att hon bara ville dö. Skolan hade inte gjort tillräckligt för att förhindra kränkningarna, menade mamman.

Det finns olika teorier om vad som ligger bakom den, om jag får säga, ”ondska” som människor kan utveckla när de befinner sig i grupp. Jag ska inte gå in närmare på detta. Men jag vet att vuxenvärlden har ett stort ansvar för att förebygga och förhindra.

Jag vet också att många lärare arbetar aktivt med detta. De träffar sina elever varje dag och de försöker se och lyssna av vad som händer. I en dom från juli 2011 pekade också hovrätten på det ansvar de vuxna i skolan har för att se och höra. Hovrätten skrev: ”Det är inte rimligt att skolpersonalen genom att undvika att tolka signaler kan förhålla sig ovetande om vad som pågår mellan elever på en skola.” Detta uttalande från domstolen är enligt min mening klargörande och ytterst viktigt för att nolltoleransen mot kränkande behandling ska kunna bli verklighet i våra svenska skolor.

Lagstiftningen och praxis inom området är alltså tydlig och lägger ett stort ansvar på lärare, rektor och huvudman. Jag får ofta frågan om jag anser att lagen räcker till. Och det gör jag. Problemet är att lagen inte alltid följs och att förutsättningarna för lärare och annan skolpersonal att verkligen följa lagen och dess intentioner inte alltid finns på plats.

Till exempel skulle huvudmännen, som ju är de som egentligen bär ansvaret, kunna ha en mycket bättre kontroll på vad som händer och anpassa sina åtgärder därefter. En förutsättning för att det ska fungera är att den så kallade anmälningsskyldigheten som finns i kapitel sex i skollagen följs. Den aktuella bestämmelsen innebär bland annat att det finns en skyldighet för skolpersonal att anmäla till rektor så snart personalen får kännedom om att en elev anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling. Och en motsvarande skyldighet för rektor att i sin tur anmäla detta vidare till huvudmannen.

Anmälningspliktens främsta syfte är att huvudmannen ges möjlighet att omgående rikta resurser till skolor där det finns problem. För att detta syfte ska kunna uppnås krävs att huvudmannen ser till att det finns ändamålsenliga och effektiva system för detta.

Jag menar att det är just systematiken i arbetssättet som kan innebära förändring. En systematik som går hela vägen från de som är ytterst ansvariga för verksamheterna till lärarna och alla barn och elever som är berörda.

Med en sådan systematik kan man skapa ett gemensamt värdesystem med en tydlig hållning: I vår skola accepterar vi inte att någon kränker någon annan person. Här råder nolltolerans!

Caroline Dyrefors Grufman
Barn- och elevombud