larare_arg_trott
Debatt

”Lärarna som den heliga vredens apostlar”

Debatt. ”Vi tänker inte låta skolan vara en ekonomisk mjölkko som ska handla om allt möjligt förutom kunskap”, skriver en gymnasielärare i Småland. 

Har du suttit på arbetsplatsmöten där allt möjligt diskuterats som haft liten betydelse för dig och din undervisning?

Har du suttit på elevmöten som handlat om allt möjligt annat än om att eleven behöver ta tid att studera, möten som sedan inte lett till någon förbättring?

Har du skickats på fortbildningar som handlat om allt möjligt men sällan det som rört din undervisning? 

Har du drabbats av politikers och tjänstemäns spariver och deras glädje att föra över skolans pengar till egna bolag?

Jobbar du för en skola som drivs av ett företag som bryr sig mycket om vinst men lite om personal?

Har du drabbats av skolledare som efter att ha pratat med några av dina elever men inte med dig, plötsligt har synpunkter på dig och din undervisning, och helt missar den stora bilden?

Har du en ledning som värnar elevernas rättigheter och ser dem som kunder som alltid har rätt, men struntar i arbetsmiljölagen som ska skydda de anställda?

Har du en rektor som är noga med att du befinner dig fysiskt på arbetsplatsen men inte att ditt jobb blir utfört på bästa sätt och att du mår som bäst i din yrkesroll?

Har din ledning ignorerat att elever använder nedsättande ord om varandra och dig i stort sett varje lektion och att de inte vill sluta med det?

Lever du med hot från elever och upplever att din ledning säger ”vi kan tyvärr inget göra”?

Har du upplevt att ledningen tycker att du som lärare ska syssla med allt möjligt som inte är undervisning, för det finns ju ingen annan som hinner göra det?

När sade du ifrån? När skällde du ut en skolledare senast? När ringde du en skolpolitiker och sade vad du tycker? När skrev du till tidningen? Var går gränsen för din acceptans? När börjar du koka?

 Ledare och chefer med besserwisserattityd behöver bli påminda om att detta inte är konstruktivt. Vi behöver vara de som säger ifrån. ”Ve det folk som inte tuktar sina styresmän”, sjöng Magnell.

Nu är inte ilska eller vrede ett önskvärt permanent tillstånd, jag vet. Ilska är inte bra för en själv i längden, inte för omgivningen och inte för att bygga konstruktiva samarbetsrelationer på en arbetsplats. 

Men lever inte alltför många lärare i acceptansens förlovade land där det handlar om att svälja och överleva, inte om att må bra eller ha en fungerande arbetsplats och god lärmiljö för elever? I detta acceptansens land, Acceptanien, finns inte plats för vreden. Där godtar man och knyter handen i fickan. Där sväljer man och skuldbelägger sig själv för att man inte hinner med alla elever. Där gör man så gott man kan och är förstående. Man står ut, nästan, och åker skamsen hem med känslan av att inte ha lyckats så bra som man ville.

En gudomlig vrede däremot, kan vara kraften som förändrar en ordning och ett system många tar för givet. När det goda kombineras med storheten och potentialen i vreden, ilskan, kan något vackert uppstå. När vi vågar vara ett med vår vrede, ett med oss själva och bestämma oss för en förändring kan det vända. Då kan gröna blad spira och stänglar blomstra. Träd som planterats och omsorgsfullt vårdats kan bära frukt och vi kan känna mening och mål med det vi gör varje dag.

Men vi behöver lärare som kan bära, och stå i, den heliga vreden. Den vrede som förändrar, klargör och visar vägen. Den som visar – det är nog, vi måste välja en annan väg. Ilskan som visar att vi är lärare med lång utbildning, vi kan våra ämnen och vi tänker inte låta oss trampas på eller förminskas. Vi tänker inte heller låta skolan vara en ekonomisk mjölkko som främst ska generera vinst och täta ekonomiska läckor som beror på okunskap, ointresse och ett bristande ansvarstagande hos huvudmannen. 

Vi behöver bära vredens svärd inte för att skada, men frigöra från skuldens och självförnekelses band och från alla dåliga idéer som mindre kloka män och kvinnor tycker att skolan ska handla om. Då kan vi blomma ut i frihet som hela människor och som fria pedagoger. Då kan vi äntligen börja vår fotvandring från Acceptanien till det nya landet där både vi själva och andra ser på oss med respekt.

Ett land som hyllar kunskap och dess bärare och där man insett att framtiden kan vara helt annorlunda, och mycket bättre.

Gymnasielärare i Småland

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm