Läsarkommentarer: Kunskapstappet

Jag är lärare och konceptutvecklare för appar. Jag skulle vilja nyansera skoldebatten ytterligare. Generationen född 70-tal lyckades kunskapsmässigt. Vi har ingenjörer som startat Spotify, Minecraft, King och Toca Boca från den tiden. Uppenbarligen sociala, streetsmarta och intelligenta. De förekom som elevunderlag med goda resultat i TIMMS-mätningar innan kunskapstappet på 90-talet… Är det så farligt att titta vad som var bra med den gamla skolan? Måste skolan alltid uppfinna helt nytt? Det finns saker som är bra i historien också!Jag vill ha ordning och reda MED nyfikna och delaktiga elever. Det GÅR faktiskt att kombinera! Tack för mig! 

/anonym lärare

Häftet som förklarar skolkrisen

Det är februari 1997 i Haninge utanför Stockholm. Vi som har barn i skolan hälsas välkomna till informationsmöte angående ”Framtidens skola ” i Haninge. Där skall skolstyrelsens vice ordförande berätta om framtidsvisionen vad gäller kommunens skolor. Medverkar gör också rektorn i ”Framtidens skola” samt verksamhetschefen på skolförvaltningen.

Hur ser då denna vision ut?

Här följer några citat från det utdrag ur häftet ”Valet är ditt”, en presentation av grundskolorna inför läsåret 1997/98, som vi alla fått i vår hand inför mötet:

”… Det betyder att ditt barn sällan kommer att sitta i en klassisk skolbänk. Vi kommer att ha mycket lite av det du själv minns av din skolgång. Eftersom vi tror på aktiva ansvarstagande elever kommer de att få rätt att röra sig hur de vill på skolan för att utnyttja det som behövs. De kommer att få arbeta vid skrivbord, datorer, i laboratorier, bibliotek och i olika verkstäder. Skoldagen kommer inte alltid att vara inrutad av schema utan mer av ditt barns egna arbetsuppgifter som kan slutföras på egen hand eller göras tillsammans med andra. Ingen klocka kommer att ringa ut till rast för att ditt barn får själv ta paus när det behövs. ”

”Pedagogerna arbetar i arbetslag och garanterar att ditt barn följer sina egna uppsatta mål i sin studieplan. Ditt barns arbete, efter egna mål, gör att skolan kommer att få en organisationsform som inte är indelad i stadier utan i arbetsenheter med stor spridning i elevernas ålder. ”

”Det är en utmaning för oss i Haninge kommun att skapa skolor för framtiden. Du som förälder är kanske van vid att se skolan som den alltid sett ut med bänkar, skåp, klassrum, korridorer och handuppräckning. Den skolformen tillhörde industrisamhället och var bra då. Det framtida samhället behöver människor som kan ta ansvar, arbeta i flexibla grupper, är ivriga på att lära sig nya saker i nya miljöer.”

Det som då var ”Framtidens skola” är väl den skola vi har i nuet.

Så hur gick det med visionerna?

År 2004 utsågs Haninge till Sveriges sämsta skolkommun och år 2013 hade Haninge avancerat till plats 287 av 290 kommuner enligt Lärarförbundet.

Som bekant har skolan i hela landet hamnat i kris med allt sämre resultat jämfört med vår omvärld. Många olika förklaringar, som inte behöver motsäga varandra har framförts. Det brukar dock framhållas att arbetsordning är en nödvändig, men inte tillräcklig förutsättning för en fungerande skola. I den aktuella Pisa-undersökningen framhölls att ordningen i svenska skolor var sämre än i många andra länder. Om visionärerna i Haninge hade många meningsfränder bland skolpolitiker i övriga landet så räcker väl detta för att förstå varför det gått så illa med den svenska skolan.

/Ulf Djupedal och Birgit Gebel

Målstyrning orsak till tillbakagången i svensk skola?

Ny Pisa-undersökning och ännu en bekräftelse på att svenska skolan inte fungerar tillfredställande. Vi har gått kräftgång de senaste 20 åren. Alla grupper blir sämre och värst är läget för de som räknas som svaga. Lite panikstämning i media och politiker och forskare försöker förklara och komma med råd. Oftast kommer krav på ännu mera av samma sak. Mera betyg, tidigare betyg, mera uppföljning och fler skolår.

Det är konstigt att ingen ifrågasätter den stora reform, som sjösattes just för tjugo år sedan, och i grunden ändrade styrningen av den svenska skolan. Vi gick då från vad man skulle kunna säga vara en verksamhetsstyrd skola till en målstyrd skola. Ett helt nytt målrelaterat betygssystem infördes och allt fokus låg på var individen befann sig i förhållande till målen. På gymnasiet delade man dessutom upp ämnen på korta kurser och allt mer av lärarnas arbete skulle handla om att förklara kursmålen och titt som tätt rapportera om var eleven befann sig i förhållande till dessa. Nu tillmäts detta så stor betydelse att det har blivit själva pedagogiken och lärarna tvingas gå kurser i något man kallar för formativ bedömning. Hur man når målen spelar ingen roll. Inte ens närvaro får räknas.

Borta är den tid när läroplanerna angav timmar per vecka som det skulle vara t.ex. matematik och svenska. På dessa timmar förväntades den professionelle läraren göra det bästa av situationen. Till hjälp fanns fräscha gåvoläromedel, av Skolöverstyrelsen granskade och godkända. Det handlade om hur undervisningsgruppen lyfte och det mättes ibland med Centrala prov. Man fick mått på hur duktig en klass var och kunde sedan fördela ut betygen för kommande sortering av eleverna. Under denna tid låg Sverige i topp i flera avseenden, visade mätningarna.

Kan det inte vara så att det stora paradigmskiftet mot individ och målfokus är det som orsakar de allt sämre prestationerna? Idéerna var sedan länge prövade i de anglosaxiska skolsystemen och sällan har de utmärkt sig som goda förebilder på skolområdet.

Pia Sundhage uttryckte i något sammanhang inte någon bitterhet över bristen på titlar även om det kunde vara visionen eller målet. Det viktiga är vägen dit och all den glädje som finnas i att tillsammans träna och spela, sa hon. Detta perspektiv har vi tappat bort i skolan. Och då uteblir framgångarna.

/Tommy Karlsson, Lysekil

De viktiga lärarna

Vem kan säga emot att mindre klasser inte är bra för både elever och skola? För eleverna större möjlighet till snabbare direkt individuell hjälp, för lärarna mindre omfångsrikt rättningsarbete. Men ligger den slutgiltiga lösningen på dagens skolproblem i mindre undervisningsgrupper? Mycket talar emot detta, påpekar en OECD utredning. Referenser görs till andra länder, i bl.a. Asien och fattiga europeiska länder, där undersökningar visar att skolan lyckats väl. Istället framhålls lärarrollen som den viktiga förutsättningen för lyckade resultat, inte klasstorlek, inte lokaler eller ens skolmaten.

I mitten av 1960-talet började missnöjdhet mot lärare spåras. Avundsjuka visavi lärarnas sommarlov var ett återkommande ämne trots att lärarnas totala årsarbetstid motiverade denna undervisningsfrihet; att många lärare under loven dessutom genom fortbildning, egna studier i sina egna ämnen och fördjupning i nya pedagogiska teorier fanns inte på den offentliga kartan.

I den kommunaliserade svenska skolan ingick lärarna plötsligt som personal tillsammans med övriga anställda, inte explicit som undervisare, som lärare. Därmed inte menat att kanslipersonal, skolmåltidspersonal, vaktmästare, städare m.fl. inte är viktiga, det är de givetvis också, men lärarrollens exklusiva uppgifter för elevernas lärande är en annan liksom sjuksköterskans och läkarens roller är att genom medicinska åtgärder hjälpa sina patienter, inte städa eller laga mat.

Kommunernas kapacitet och lämplighet för att ansvara för skolan är nu med rätta starkt ifrågasatt; regeringen Reinfeldt, läs moderaterna, vill inte ha en återgång till statligt styre, frågan är varför. Svaret torde ligga i ett enda ord: pengar, som i många andra av moderaternas ställningstaganden. Totalt har dock alliansregeringens ekonomiska politik sedan 2006 varit till gagn för Sverige.

En önskan är att lärarna i framtiden kommer att stöttas bättre av både politiker och samhället i stort; inte minst viktig är föräldrarnas support, den betyder mycket för barnens syn på sina lärare. Givetvis är höjda löner betydelsefulla för yrkets anseende och dragningskraft.

Förhoppningsvis förpassas Mats Ekholms, Hans-Åke Scherps och Gunnar Wetterholms uppfordrande förmaningar att ”läraren ska stå vid sidan om och ge råd – emellanåt ” till pedagogikens skamvrå.

Kanske kan det snart bli så att det är lika svårt att bli komma in på lärarutbildning som på femtiotalet då en sådan intellektuell kapacitet som författaren Per Olov Enquist inte blev direkt antagen vid Folkskoleseminariet i Umeå, han placerades som åttonde reserv och valde att börja på gymnasiet i Skellefteå istället. Hur det gick sedan är en annan historia.

/Kurt Bäckström
Fil.mag, tidigare lärare och verksam vid Högskolan i Skövde, nationellt och internationellt, inom fortbildning för lärare och rektorer

Charlotte Marcher Nordin, musiklärare, skriver om skolkrisen:

Varför mer matte?

Varför Pisa hit och dit?

Varför lyssnar man så lite på hjärnforskare?

Varför inte mer musik, bild, idrott, slöjd, dans, teater………?

Varför inte se till hela barnet?

Varför LGR11 med höga krav på elevers kunskapskrav när krav för att bli musiklärare blir lägre………..?

Fattar ingenting!

Men tänker numera ropa lite starkare,

fightas lite högre upp,

ända in i kommunens lokaler!

Nångång bör dom väl förstå att om man inte har musiksalar från 1-5 hur ska man då kunna bedriva vettig musikundervisning?

Efter LPO94 var det många skolor som tog bort halvklass i musik och/eller tog bort halva musiklektions-mängden/veckan!

Många år har gått sen dess och jag är SÅ säker på att allt detta har påverkat skol-Sverige!