”Matte är inget man kan ta igen”

För den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå” diktade Fröding längtansfullt om kärleken han inte kunde få. Själv har jag något av samma relation till matematik. Samhällskunskap och historia har alltid kommit lätt till mig. Matte avskydde jag däremot i skolan, för den krävde en arbetsinsats. På något föräldramöte försökte jag mig på den odrägliga förklaringen att lärarnas undervisning inte var givande nog för min begåvning (bara räkning och repetition) och därför tråkade ut mig. Sanningen var att jag var slö och korkad. Och eftersom jag gick i svensk skola och var kille så betraktades det som ganska normalt. Det var inte något skamfyllt. Jag pressades aldrig till att banka in matten i skallen. Jag hamnade i allmän matteklass på högstadiet. Var medelmåttig även där.

När jag sedan började på universitetet ingick 10 poäng statistik i utbildningen. Med fasa insåg jag att statistik här inte betydde en kurs i hur man gör gallupar, utan bara ekvationer, sannolikhetslära, kurvor. Fy fan.

Men nu var det högskola och allvar. Jag var tvungen att på någon vecka banka in i skallen det jag ägnat tolv års skoltid åt att ignorera. Varje gång jag lyckades med en ekvation var jag överlycklig. Men oftast slutade de i svart besvikelse. Jag fick börja om från början. Så fortsatte det ända till det magiska ögonblicket. 

En natt före tentan drömde jag hur kurvor dansade framför mina ögon. Kurvorna förenades. Allt framstod som så självklart. Jag vaknade med känslan att jag nått insikt. Plötsligt förstod jag! På riktigt. Sedan på tentan flöt siffrorna som vatten från blyertsspetsen, ner i deras naturliga fåror ut mot ekvationens lösning. Jag fick toppbetyg på tentan.

Insikten jag fick av drömmen om de dansande kurvorna, en röd, en blå, ledde till insikten att matematiken är den enda rena vetenskapen. Obefläckad av alla de språkliga otydligheter och tolkningar som präglar samhällsvetenskap och humaniora. Språket är bara avspeglingar av världen. Juridiken är ett försök att skapa språklig matematik – precis och exakt. Men resultatet är klent. Matematiken däremot – där är ett bevis sanningen, obefläckad av betraktaren och ordens tolkningar!

Jag förstod att allt är matte: Varje löv, träd, korallrev, hornen på rådjuret är alla fraktaler av skapelsen. “Matematiken är naturens lekbok” som Einstein sa.

Tyvärr insåg jag också att jag aldrig skulle bli bra på matematik, jag skulle inte ens bli medelmåttig. Jag hade ingen grund att stå på.

Det hör till saken att de stora genombrotten i matematik och teoretisk fysik görs i unga år. Einstein var 26 år när han hade sitt “Annus mirabilis” och totalt ändrade vår syn på tid, rymd och materia (Han bifogade artikeln om relativitetsteorin som arbetsprov när han sökte tjänsten som gymnasielärare i matematik i Zürich. Han fick inte jobbet.). Vid 40 års ålder klagade Einstein att: ”Allt verkligt nyskapande kommer man på som ungdom. Efter det blir man bara mer erfaren, mer berömd och mer tjockskallig.” Han fortsatte trots det livet ut sitt sökande för formeln som bevisar världen. Ett av hans sista ord var: ”Om jag bara hade mer matematik”.

Så är du lärare så berätta för dina elever att tiden går snabbt. Matte är inget man kan ta igen senare. Hjärnan är en färskvara. De måste lägga grunden nu. För politik, juridik, hantverk och musik duger deras skallar säkert upp till hundra år. Men för den vackraste av konster, matematiken, har den några år kring de 20 att bli virtuos på. Sen är de förbannade ur Eden.

Ola Wong
Utrikeskorrespondent som sedan nio år bor i Kina. Skriver för bland andra Svenska Dagbladet och Sydsvenskan. Uppväxt i Borås. Bägge föräldrarna är lärare, numera pensionerade. Skrivit flera böcker, bland annat ”No, I’m from Borås” samt även spänningsromaner.