patrik_hadenius
Foto: Johan Bergling
Krönika

”Mina fördomar om mobiler lurar mig”

Patrik Hadenius, chefredaktör för Språktidningen, provoceras av eleven som sitter och pillar med mobilen under föredraget – tills det visar sig vad eleven faktiskt gör.

På bussen till jobbet blir det efter några hållplatser fullt på nästan alla säten. Jag ser mig omkring. En person läser Metro, ingen läser en bok, några tittar rakt fram eller ut genom fönstret. De allra flesta är engagerade i sina mobiler. Vad gör de? Kanske spelar de Wordfeud, kanske ser de ett roligt klipp på Youtube eller möjligen bläddrar de sig igenom några nya Instagrambilder. Jag kan bara gissa.

För inte så länge sedan höll jag ett föredrag i en skolklass. Jag är med i Transfer, en organisation för förmedling av föreläsningar till skolan från näringslivet. Syftet är att ge eleverna fler bilder av yrkeslivet samt att inspirera till studier och entreprenörskap. Ofta lär jag mig minst lika mycket som eleverna.

Så skulle det bli också denna gång. Jag stod i en klass och blev provocerad. En av eleverna satt helt öppet och pillade med sin mobil. Snart kunde jag inte hålla mig utan sa i från och bad honom lägga ner. Jag häpnade när han svarade och protesterade.

 

Hemma i soffan ligger min son med sin telefon. Han har flyttat hemifrån och är bara hemma tillfälligt över sommaren. Det är länge sedan jag kunde bestämma vad han skulle göra, han är 22 år. Men det är vackert väder ute och jag tycker inte att han ska ligga där och slösurfa. Jag kan inte hålla mig utan frågar vad han gör. Det är en närmast retorisk fråga, jag vet ju vad han kommer att svara och är beredd att övertala honom att lämna soffan.

Alla dessa människor med sina smarta mobiler. Jag gissar vad de gör och retar upp mig. Men mina fördomar lurar mig.

I skolklassen visar det sig nämligen att eleven antecknar i mobilen. Han skriver stödord. I frågestunden som följer är han en av dem som är mest aktiv och intresserad.

Hemma fick jag inte heller chansen att ge svar på tal. Min son läste en bok. Efter denna sommar har jag lärt mig att många föredrar att läsa boken på den relativt lätta mobilen.

På bussen sneglar jag på mannen bredvid. Han läser en artikel ur Svenska Dagbladet i sin telefon. För resten av passagerarna vet jag inte. Kanske är det fler som läser än jag först gissade.

 

Vi har en föreställning om hur det var förr. Då satt folk och läste en roman i tystnad i en länstol, böjde sig över en fackbok vid skrivbordet, ögnade ett magasin vid köksbordet. Vi glömmer att de flesta texter lästes redan då som fragment, i en bullrig social miljö. På bussen, på jobbet, hemma i en familj där någon hela tiden ville ha uppmärksamhet och avbröt läsningen. Läsning i stillhet var ett undantag.

När vi nu tycker att tekniken slagit ut läsningen är det bara delvis sant. Läsning har alltid skett i konkurrens med annat. Det betyder att vi inte ska slåss mot skärmarna, mot mobilerna och paddorna, utan slåss för läsningen.

Det kan vi göra genom att visa att vi läser. Genom att läsa tryckta texter – böcker, magasin, tidningar – föregår vi med gott exempel. Inte för att elektroniska texter är sämre, utan för att det syns vad vi gör.

Men det gäller också att så fördomsfritt som vi mäktar med stimulera till läsning där texterna finns. Och det är ibland i en mobil.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm