DEBATT

”Minska lärarautonomin vid betygssättning”

DEBATT Det är vår unika svenska kombination av lärarautonomi, målrelaterade och subjektivt tolkningsbara mål och ett skolsystem med fritt skolval, där konkurrensutsatta skolor slåss om elevpengen, som varit förödande för kunskapsnivån i svensk skola. Jämför med bilskolor där lärarna både tränar och examinerar sina körskoleelever och dessutom får betalt för varje godkänd uppkörning, skriver gymnasieläraren Linda Skantze. 

Ingen har kunnat undgå det gångna årets larmrapport om sjunkande Pisa-resultat, och i kölvattnet av den rapporten har mängder av förklaringar och lösningar på problemen lyfts fram: skolan behöver mer resurser, klasserna behöver bli mindre, lärarnas löner högre och fler röster höjs för att förstatliga skolan igen, men framför allt debatteras det fria skolvalet och vinstuttag i friskolorna. Dock har detta påfallande lite satts i samband med det kanske viktigaste problemet; den decentraliserade svenska skolans och lärarens höga grad av autonomi och avsaknad av yttre examination och kontroll.

1994 slopades det relativa betygssystemet med betygen 1-5 och ett målrelaterat betygssystem med betygsskalan IG-MVG infördes, där IG var underkänt. Sedan 2011 är det betygssystemet ersatt av det målrelaterade systemet med betygsstegen F-A. Det är en lovvärd målsättning att alla elever med rätt hjälp skall kunna nå målen för godkänt eller högre. Problemet med det målrelaterade systemet är dock att målen och kunskapskraven ger stort utrymme för lärarens subjektiva tolkning, vilket försvårar likvärdigheten i betygsättningen.

Detta i kombination med fritt skolval och avsaknad av central normering har oundvikligen lett till betygsinflation och en sänkt kunskapsnivå, då pressen varit stor på att alla elever ska klara kunskapsmålen för godkänt (G/E). Svenska forskare har de senaste åren lyft fram dessa brister och dess konsekvenser för skolan. Några av dessa är Magnus Henrekson (Institutet för Näringslivsforskning), Peter Johansson och Jonas Vlachos (Stockholms universitet). Våra svenska politiker är dock oroväckande tysta i denna fråga.  

Likvärdighet i betygsättningen skall säkerställas genom nationella prov och kontinuerlig betygssamverkan inom lärarkåren. Det finns nog inte en gymnasieskola i Sverige som inte har likvärdig bedömning inskrivet i sin arbetsplan. Under året har dessutom ett stort antal nationella prov genomförts i både grundskolan och på gymnasiet med syfte att öka likvärdigheten. Detta är rimligt med tanke på att vi i Sverige 1968 avskaffade studentexamen och inte heller genomför externt bedömda slutprov i den utsträckning de flesta andra europeiska länder gör, våra nordiska grannländer inbegripna. Frågan är dock om dessa nationella prov är tillräckliga åtgärder?

Min egen erfarenhet från tre stora kommunala svenska gymnasieskolor ger inblick i hur olika arbetet med likvärdig bedömning och betygsättning kan se ut.  I realiteten står det nämligen skolorna helt fritt att organisera och genomföra bedömningsarbetet så som de själva önskar. Nationella prov rättas på många skolor fortfarande av elevernas ordinarie lärare utan medbedömning. I ett ämne som svenska, som är mycket öppet för subjektiv tolkning, är ett fullgott samverkansarbete så tidskrävande att det sällan hinns med på ett tillfredsställande sätt.

En svensk lärare har i internationell jämförelse stor frihet att utforma examinationer – som läraren rättar själv – enligt egna önskemål. Oundvikligen leder denna autonomi till ojämlikhet i bedömningen. Detta är elever, lärare och skolledning medvetna om, men man pratar sällan om det. I länder där läraren inte ensam sätter betyget blir en krävande lärare någon som hjälper eleverna mot de uppsatta målen.

Incitamenten för skolor och lärare att sätta så kallade ”snälla betyg” är dessutom flera. Den enskilde läraren blir populär bland elever och föräldrar. Skolans betygsstatistik förbättras och därmed även skolans attraktionskraft, vilket ger fler elever och därmed mer pengar. Pressen på den enskilde läraren att göra allt den kan för att eleven ska nå E är mycket stor i både grundskolan och på gymnasiet. Ett F innebär primärt att eleven inte nått godkänd kunskapsnivå.  Självklart skall varje skola och lärare arbeta för att alla elever skall nå fullgod kunskap och godkända betyg, men detta får inte innebära att kunskapskraven sänks för att eleven skall få betyget E.

Naturligtvis finns det skolor där skolledning och lärare gemensamt bedriver ett utmärkt arbete för att bedömning och betygsättning ska vara likvärdig på åtminstone den egna skolan. När det arbetet fungerar väl är lärarna samspelta inom ämnet och genomför liknande eller t.o.m. samma prov med medbedömning, men detta är något läraren i många fall beslutar om själv. Detta sker dock helt utifrån personliga initiativ, vilket inte är fallet överallt.

Krav på betygssamverkan, samrättning eller anonymisering av prov kan för lärare vara en känslig fråga då det kan upplevas som ett ifrågasättande av deras yrkesprofessionalitet. När lärare rättar sina egna nationella prov visar dock kontrollrättning alltför ofta att Skolverkets bedömningsinstruktioner och bedömda elevexempel inte är nog för att lärarens rättning skall stämma överens med den externa kontrollrättningen. Endast i de fall då lärarna bedömt för dem okända elever finns en hög överensstämmelse.

Ett tydligt ramverk med regler för hur skolornas arbete med likvärdig betygsättning skall se ut behöver utarbetas, samt en tydlig dokumentation och utvärdering av det arbetet.  Betygsättningen måste för att nå likvärdighet grunda sig på såväl lärarens examinationer och externt rättade slutprov. I Finland sätts halva betyget av lärarens egna prov, och halva betyget av externt bedömning. Avviker lärarens bedömning mycket ser det inte bra ut.

Dessutom bör det nationella provet få en ökad trovärdighet genom att den egna skolan inte rättar provet. Låt även de nationella proven få tillbaka den nivåsättande betydelse för medelbetyget som det hade före 1994; innan betygsinflationen tog fart. Vi bör för att säkra kunskapskvalitet och likvärdighet även införa obligatoriska slutprov i fler ämnen än idag.

Många är rädda för att standardiserade och externt rättade prov skall ge en instrumentell inlärning. Dem vill jag rekommendera att ta en titt på de examensprov som finska elever skriver i sin studentexamen (http://vetamix.net/abimix). I de proven finns inte tillstymmelse till korvstoppning (se t.ex. prov i litteratur i modersmålet eller historia).

De flesta politiker och debattörer i skolfrågor verkar ha skygglappar i frågan om att minska skol- och lärarautonomin i betygsfrågan. Vi tycks i Sverige inte inse att det finns skäl till att vi på detta område utmärker oss i världen; långt bort från landet lagom. Det är vår unika svenska kombination av lärarautonomi, målrelaterade och subjektivt tolkningsbara mål och ett skolsystem med fritt skolval, där konkurrensutsatta skolor slåss om elevpengen, som varit förödande för kunskapsnivån i svensk skola. Jämförbart vore om svenska bilskolor och dess lärare både skulle träna och examinera sina körskoleelever – och dessutom få betalt för varje godkänd uppkörning. Någon som vill införa det?

En sak är säker; om vi vill höja kunskapsnivån i den svenska skolan och fortsätta använda betygen som urval till gymnasiet och högre studier är likvärdigheten i betygsättningen en fråga alla partier bör ta på allvar inför stundande val. Det är hög tid att vi lyfter blicken utanför Sveriges gränser och tittar närmare på de länder vi har omkring oss i denna fråga.

Linda Skantze
Gymnasielärare i svenska och tyska

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm