”Mobbning är aldrig den mobbades fel”

Inget barn föds elak, och jag påstår också, att det inte finns några genetiska anlag som predestinerar någon till att bli en framtida översittare.

Ändå finns det elever som utför onda, maliciösa handlingar mot andra elever, medvetet och med uppsåt att orsaka sitt offer känslomässig och/eller fysisk smärta. Skändligheter som inte bara bryter mot Skollagens Nolltolerans med anmälnings- och handlingsplikt, utan ganska ofta också har sitt speciella lagrum i Brottsbalken, exempelvis misshandel, olaga tvång, olaga hot, sexuellt ofredande, olaga frihetsberövande, bötning (utpressning) och/eller olika former av elektronisk mobbning.

Att förneka eller förminska detta är en farlig illusion, som i allra högsta grad försvårar möjligheterna att förändra strukturella mönster.

Illgärningar som har sitt lagrum i Brottsbalken skall, enligt min mening, alltid polisanmälas av skolledare. Skolan får inte vara en frizon för brottsliga handlingar.

Det är oftast omgivningen, aktiva hantlangare, och passiva medlöpare, som möjliggör att mobbare kan hålla på i månader och år. Det krävs en ondskans ring som förstärker mobbarens destruktiva stolthet och lämnar offret ensamt med starka känslor av skam.

När mobbning och kränkning har upptäckts på en skola händer det inte så sällan att offret skuldbeläggs. Min egen mer än fyra decenniers erfarenhet av att arbeta med dessa frågor är; när förtvivlade föräldrar och elever kontaktar mig, så berättar de ofta att skolpersonalen tycker ”att de har sig själva att skylla”.

I en intervju med GP i augusti 2011, bekräftar förra Barn och elevombudet, Lars Arrhenius, att han upptäckt att många skolor förklarar mobbning med att offret, genom sitt beteende eller personlighet, på olika sätt själv bäddat för problem.

Nuvarande Barn och elevombudet Caroline Dyrefors Grufman skriver i Elevhälsan i slutet av höstterminen 2014; ”En del elever upplever att de inte blir tagna på allvar av skolpersonalen och att de ibland själva får skulden för att de blivit mobbade, till exempel för att de skulle ha någon viss egenskap eller är dåliga på att hantera det sociala spelet.”

Vilken helvetisk situation för den mobbade. Först bli kränkt och sedan själv få bära skulden.

Det är aldrig den mobbades fel att mobbning sker. Aldrig!

I ett positivt samarbetsklimat mellan alla berörda parter, och om arbetet – under kunnig och engagerad skolpersonals ledning – får ta den tid som krävs, har jag svårt att inte se en lösning på varje mobbningsärende. Detta fungerar såklart också på åtskilliga skolor runt om i vårt land.

Hur ser jag då på föräldrar som gör sina egna barn en björntjänst, genom att de metodiskt obstruerar och vägrar att samarbeta, kanske förnekar, ja till och med försvarar sitt barns destruktiva beteende? Då menar jag att beslutet inte längre är förhandlingsbart. Tyvärr finns skolor som vid sådana tillfällen exponerar en oförsvarbar feghet.

Skollagen ger bland annat möjlighet till:

• Tillfällig omplacering inom den egna skolan. Det kan innebära särskild undervisningsgrupp eller enskild undervisning. (Skollagen 5 kap. 12 §)
• Tillfällig placering på annan skola. (5 kap. 13§
• Elever i kommunala grundskolor och grundsärskolor kan också flyttas permanent till en annan skola. (10 kap. 30§ och 11 kap. 29§)

Christer Olsson, leg.psykolog, föreläsare och författare