Mobbningen förstörde Sandras lärardröm

Hela livet har hon sett läraryrket som en tänkbar framtid. Men efter några månader i en vikariepool har 23-åriga Sandra Thorsson tänkt om.

– Jag tänker inte plugga i fem år för att spendera dagarna med att agera polis gentemot elever som inte respekterar mig – och dessutom inte få någon vidare lön för besväret, säger hon.

Hon berättar om elever som provocerar och beter sig illa och så fort hon närmar sig skriker att ”rör du mig så anmäler jag!”. 

– Det är utmattande, de testar ens gränser. Det handlar inte om att jag vill komma in som en auktoritär person, jag vill bara hålla en lektion.

Sandra Thorsson slutade först att vikariera i de högre årskurserna, efter att hon kände sig mobbad av en klass. Där handlade hoten om att ”vi borde filma henne”.

– De högg på allt jag gjorde och sade. Så fort jag gick ut ur byggnaden så började jag gråta. Senare kände jag att ”jag kan inte låta skolelever trycka ner mig” men det krävdes mycket att fortsätta. Jag har jobbat fyra till sex timmar men det har känts som tolv, säger hon.

Hur hade du förväntat dig att det skulle se ut?

– Jag trodde förstås inte att de skulle sitta tysta och lugna helt automatiskt. Jag försöker skapa ett band med eleverna och prata om vad de gillar att göra på fritiden och knyta det till lektionen, hitta en lösning. Men ibland går det inte.

Att vikarier kan vara särskilt utsatta är ingenting nytt, det var Sandra Thorsson beredd på. Men inte att det skulle vara riktigt så illa.

– Jag blev förvarnad av andra vikarier att jag inte skulle förvänta mig att ha en bra dag. Men när det var som värst grät jag hela vägen hem från jobbet. Så ska det ju inte vara. Till slut blev det så att jag zoomade ut om en elev misskötte sig. Det kostade för mycket för mig att gå på allt.

Hon berättar att vikarier av rädsla väljer bort de senare årskurserna. Hon fick själv rådet av en yrkesverksam lärare att inte jobba på gymnasiet, eftersom hon som ung kvinna säkert skulle bli utsatt för sexuella trakasserier. Men yngre åldrar innebär ingen garanti.

– I lågstadiet var det en elev som daskade mig i rumpan. Det är svårt att veta i den åldern vad det beror på. Jag sa bara att ”så får man inte göra”.

Hon funderade mycket innan hon beslöt att läraryrket inte var något för henne.

– Jag tänkte mycket på vad jag själv gjorde fel. Och det är bra att reflektera, men folk lägger all press på lärarna och det känns fel. Det är ett jätteviktigt och kul jobb, men för mig är det inte värt det.