Modigt beslut för likvärdighet

Klasserna på Nyköpings högstadium är namngivna från A till O. På en skola med 1 200 elever räcker det till 15 parallella klasser. De elever som tidigare gick på Långbergsskolan, Nicolaiskolan, Borgmästarhagsskolan och Oppebyskolan samlas nu på en skola, om än uppdelade i två byggnader.

Borgmästarhagsskolans byggnad är kvar, omdöpt till Omega och fem minuters promenad därifrån ligger nybyggda Alpha. För kommunens lärare och elever innebar höstens skolstart nya kollegor, en ny organisation, en ny ledning och nya skolkamrater. Klasserna i årskurs åtta och nio är intakta. I årskurs sju är de omgjorda från grunden.

Vad ligger bakom omorganisationen?

Minna Wadman: Jag hann arbeta på Långbergsskolan i 17 år och har varit med från när vi hade omkring 10 procent elever med utländsk bakgrund till vi hade över 90 procent på högstadiet. Det fria skolvalet blev inte lyckat för våra elever. Skolan valdes bort, de med utländsk bakgrund blev kvar samtidigt som elevantalet minskade enormt.

Herta Lind Fagerlind: Det handlade också om att Borgis, det som nu är Omega, var en väldigt populär skola med högt söktryck. Det bidrog till att urholka de övriga skolorna och skapade homogena kulturer på respektive skola.

Minna: Omorganisationen handlade inte bara om att bryta segregationen utan även om att skapa likvärdighet. Resultaten skiljde sig åt mellan skolorna. Gamla Borgis låg väldigt högt jämfört med till exempel Långbergsskolan.

Ann Löwbeer: Det fanns profiler på Borgis som lockade elever och det gav status att gå musik, det blev nästan lite exkluderande. Till slut blev det ohållbart när vissa klasser på skolan låg i topp och andra klasser var hur jobbiga som helst att ha. Det blev inte bra.

Herta: Jag har jobbat där, i ett icke-profil-arbetslag, och man kände sig som ett B-lag gentemot musik. Det var väldigt olika social belastning i de olika lagen.

Ni har på ett väldigt konkret och drastiskt sätt försökt bryta segregationen – är det här vägen att gå?

Minna: Det vet vi inte än. Men vi som jobbade på Långbergsskolan var väldigt positiva till förändringen, det var efterlängtat. De sista åren kände vi att så här kan vi inte ha det, våra elever måste få möta andra. Det enda jag var bekymrad över var att skolan blir så stor, man blir mer anonym här. 

Ann: Vad skulle vi ha gjort annars? Vad finns det för alternativ annat än att mixa rejält? Jag tycker att det är synd att man inte mixade alla klasser, i alla fall åttorna. Visst, man hade kunnat ta det mer successivt. Nu blir några försökskaniner och personalen har utsatts för stora påfrestningar. Det har bitvis varit jättejobbigt. Men samtidigt kände jag, äh nu tar vi allt på en gång.

Herta: Det var verkligen, nu gå vi ”all in”. Allt ställdes på sin spets.

Har ni kunnat se några positiva konsekvenser?

Sanna Nornberg: Mina gamla elever har vidgat sitt umgänge.  Jag hade några somaliska tjejer som jag ser går runt med svenska tjejer från andra områden som de aldrig hade träffat annars. Det öppnar nya världar för barnen. Och det gäller förstås åt båda håll. Det är lätt att prata om att nu får barnen från invandrartäta områden äntligen möta svenskar. Men det finns många infödda svenskar som behöver vidga sina perspektiv. Nu finns möjligheten att lära känna människor från Somalia eller Syrien och att se att de inte är konstiga. Den biten är väldigt positiv.

Minna: Det verkar som att sjuorna har blivit lyckade sammansättningar. Tittar man på betyg och resultat så har det blivit en bra fördelning och klasserna fungerar bra. Deras sammansättning är genomtänkt i minsta detalj.

Herta: Man har utgått från Salsa-värden, föräldrars utbildningsnivå, resultat på de nationella proven, vilka behov som funnits tidigare och bostadsområde med målet att skapa heterogena och likvärdiga klasser. Socialt sett har det blivit en bra balans och som jag uppfattar det är det ganska lugnt.

Sanna: Det blir mer dynamik i grupperna om man mixar elever, starka elever kan dra med sig de andra. Blandade grupper är jättebra så länge det inte blir extrema skillnader. Men jag tror inte att det fungerat lika smärtfritt med sjuorna på Omega. Jag vet inte vad det beror på, det är trängre där, sjuorna kommer nära inpå varandra och finns det en social problematik så märks det tydligt.

Minna: På Alpha har det blivit lyckat. En skillnad är att på Omega går de åttor och nior som gått där tidigare, här är alla nya för alla. Ingen har någon historia på skolan.
Herta: Personalgrupperna är mixade på båda enheterna men det gamla huset är ju kvar och rutinerna finns till viss del kvar. Det gör det komplicerat, det finns en Borgiskultur som sitter i väggarna. Här på Alpha blev allt nytt vilket jag tror har gjort det enklare för oss.

Hur har elever och föräldrar reagerat?
Ann: Det var mycket snack bland eleverna innan. ”Det kommer bli bråk”, ”ni kommer ångra er”. Men det har inte varit ett enda slagsmål.

Herta: Många tyckte att det var spännande, man var lite nyfiken på de andra. När de kom in här i skolan var reaktionen: ”wow, ska vi vara här!”

Ann: En del av musikprofilens föräldrar gillade inte att man tog bort de klasserna, de fungerade ju bra. Jag kan förstå det, det är inte lätt att släppa förmånen att gå i en välfungerande skola bara för att andra ska få det bättre. Det är en form av dela-med-sig-tanke som inte är självklar.

Vilka utmaningar återstår att lösa?

Sanna: Många på Omega upplever att man har gjort sig av även med det som fungerade bra. Ett problem är att klasserna nu är stora. Det finns inga mindre undervisningsgrupper längre och vi upplever att mycket av det välfungerande stödet försvunnit. Det blir kanske särskilt märkbart på Omega som tar emot de nyanlända eleverna.

Herta: Man har förändrat precis allt och vi har inte hunnit ta oss igenom alla barnsjukdomar än. Jag tror inte att vi har sett alla konsekvenser av omorganisationen, förmodligen kommer vi göra korrigeringar efter hand. Man kan inte ha 30 elever själv i engelska med så här stor spridning på eleverna till exempel och vi har flera lärare i svenska som andraspråk vars kunskaper inte utnyttjas nu.

Minna: Tidigare läste vissa sva-eleverna för sig. Nu är tanken att alla ska vara i samma klassrum. Det tror jag är positivt för många av eleverna men man måste också se till individens behov. En del elever hänger inte med i stor grupp och då utvecklas inte språket.

Ann: Att göra ett jättestort integrationsprojekt och inte bry sig mer om att ge personalen den kompetens som behövs är problematiskt. Jag tycker att man skulle ha ordnat en utbildning om språkutvecklande arbetssätt för alla direkt. Det finns en övertro på att lärare kan jobba så utan utbildning. Men hur ska man kunna det?

Minna: Och även om alla jobbar språkutvecklande i alla ämnen så behöver våra nyanlända elever få stöd, kanske i mindre grupp eller handledning på modersmålet.

Ann: Det är väl när det gäller stödet som det felat lite. Att ta bort de små, statiska grupperna med stödundervisning tycker jag är jättebra. Nu kan man vara mycket mer flexibel. Men om alla ska vara i stora klasser måste det finnas ett bra stöd där och det har tyvärr inte fungerat.

Har det varit värt allt slit?

Ann: Vi är kritiska mot vissa saker, men inte mot integrationstanken. En del skulle förberetts bättre, man borde ha tagit bättre vara på det som faktiskt var bra. Det har varit slitig, ett tjugotal i personalen har valt att lämna. Jag tycker att man borde ha gjort mer för att stötta personalen.

Herta: Men det är absolut värt det. Jag kan inte se hur Nyköpings kommun skulle kunna ha en lyckad skolutveckling framför sig om man inte hade gjort det här. Jag är stolt över att jobba i en kommun som vågar, det kräver ett jättemod. Sedan hade man kunnat göra saker annorlunda men så är det ju alltid.