Motståndet största utmaningen för normkritisk utbildning

Panelen bestod av Freddy Grip, ordförande i LR Stud, Emma Bergenhotlz, Sveriges förenade HBTQ-studenter (SFQ), Johannes Danielsson, ordförande Saco Studentråd och Renita Sörensdotter, lärare i genusvetenskap och fil dr i socialantropologi.

I fokus hamnade motståndet de alla stöter på när ansvariga inte vill ta frågorna på allvar, och det var också det som två av deltagarna lyfte upp som viktigast efteråt när Skolvärlden pratade med dem.

Freddy Grip, vad tar du med dig?
– Just att det finns ett motstånd i högskolan som vi måste få bort. Vi fokuserar på utbildningar som Saco företräder, som läkare, lärare och psykologer. De kommer möte människor och behöver verkligen de här perspektiven.

På vilket sätt skiljer sig grundskolan och gymnasiet från högskolan i de här frågorna?
– Jag tycker att det skiljer i synen på de här frågorna. I grundskolan och gymnasiet kommer det naturligt i och med värdegrundsarbetet. I högskolan finns det inte lika naturligt. Vi behöver få ut den här kunskapen från de institutioner som sitter på den så att den används i alla utbildningar.

Vad är enligt dig största utmaningen?
– Att kämpa mot motståndet och få stenen i rullning. Om arbetsplatserna också börjar efterfråga den här kunskapen så sätts det krav på utbildningarna.

Hur jobbar LR Stud med de här frågorna?
– Vi tycker att de här frågorna är viktiga och försöker lyfta de här perspektiven i vårt arbete. Vi tycker att det är viktigt att lärarutbildarna har den här kompetensen, men vi vill också se att läromedelsförfattarna tar sitt ansvar och så att vi får läromedel som underlättar för lärarna att ta med de här perspektiven i undervisningen.

Hur arbetas det med de här frågorna på lärarutbildningen i dag?
– Det ser ut lite som det gör i skolan i stort. Det finns eldsjälar som gör det väldigt bra, och så finns det de som inte tänker på det alls. Det blir ett likvärdighetsproblem, eftersom man får olika mycket av de normkritiska perspektiven.

Renita Sörensdotter:
– Från mitt perspektiv handlar det mycket om att vi inte vågar kritisera normen. Det handlar ofta om de avvikande eller utsatta, att vi på något sätt ska hjälpa dem. Det blir nästan kolonialt.

Renita Sörensdotters tips till den som vill ha något konkret att peka på är att titta i diskrimineringslagen.
– Det gäller att våga gå på och utmana. Man kan gå efter diskrimineringslagen och våga använda den. Då ställs frågan ”Vem är det som ska främja och förebygga?” Jo, läraren och all annan skolpersonal i det här fallet. Det är alltid den som har makt som ska ta ansvar i de här frågorna.

Men hon anser samtidigt att arbetet inte kan komma från dessa personer. Alla måste vara inblandade.
– I ett ytterligare steg kan man ta med studenterna och de som ser problemen. Rektor, lärare och annan personal är ansvariga för frågorna – men alla är delaktiga.

Renita Sörensdotter vill också lägga till en sak hon tycker är viktig att komma ihåg:
– Ingen kommer någonsin vara perfekt. Vi kommer alla att misslyckas gång på gång. Men det gör inte att vi kan ge upp redan från början, utan vi måste fortsätta försöka.