Nationella läsprov stödjer inte betyg

De nationella proven har två huvudsakliga syften, dels att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning, dels att ge underlag för analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, huvudmannanivå och nationell nivå.

Prov för årskurs 9 som följer Lgr11 genomfördes första gången 2013. En närmare granskning av de två omgångar som nu genomförts (2013–2014) av delprov B, läsa, i svenska visar dels att provinnehållet inte utgår från kursplanen, dels att rättningsmallen går på kontrakurs med hur slutbetyg i ämnet ska sättas. Därmed finns det ingen grund för att hävda att det nationella läsprovet utgör ett stöd för en likvärdig eller rättvis bedömning och betygsättning.

Ett problem i de tidigare läsproven var att det saknades en tydlig definition av vad provet genom dess olika uppgifter skulle pröva eleverna på.
I 2013 års prov infördes en nyhet. Uppgifterna i provet definierades nu utifrån fyra läsförståelseprocesser (sökläsning, enkel slutsatsdragning, tolkande läsning respektive granskande och värderande läsning). På det viset kan man lättare säkerställa att fördelningen mellan de olika delarna av läsförmågan som ska prövas förblir någorlunda konstant över tid. Läsprocesserna har hämtats från PIRLS-undersökningen och modifierats en aning. I anvisningarna framgår att om en elev ska ”få minst betyget E på delprovet krävs det att eleven har poäng inom tre av de fyra processerna.”

Problemet är bara att några läsprocesser inte nämns i den nya kursplanen i svenska. Vad provkonstruktörerna gjort är att utgå från en skrivning i kursplanen, som anger att elever ska kunna använda lässtrategier för att förstå, tolka och analysera texter. Dessa lässtrategier (som tyvärr inte definieras närmare i kurslanen) prövas alltså genom läsprocesserna i PIRLS. Detta innebär dock en olycklig sammanblandning av två olika begrepp.

Båda begreppen uttrycker aspekter av läsande, men ska inte förväxlas. Lässtrategier (som är väl beskrivna i den internationella forskningen) är något läsare kontinuerligt använder för att skapa mening i text och för att övervaka sin förståelse. De benämns summera, göra förutsägelser, ställa frågor till texten etc. Lässtrategierna är inte hierarkiskt ordnade i förhållande till varandra. Läsprocesser däremot syftar på kunskapsteoretiskt definierade aspekter av läsandet och förstås huvudsakligen utifrån specifika uppgifter som ges till en text (att söka given information, att tolka, att reflektera över texten etc.). Dessa är däremot hierarkiskt ordnade i ett slags processtaxonomi, där enklare processer ingår i de mer sammansatta.

Uppgifterna i det nationella läsprovet definieras alltså utifrån ett läsprocesschema, som inte förekommer i kursplanen. Därmed kan provet inte hävdas ge god information om elevernas kunskaper med utgångspunkt i kunskapskraven.

Ett annat problem i de tidigare proven var att elevens svar på uppgifterna graderades som nivå 1, 2 eller 3, vilket användes för att i slutänden avgöra vilket betyg eleven kunde få. Ett visst antal nivå 3-svar krävdes för att få VG respektive MVG. Det är inte ovanligt att prov innehåller särskilda uppgifter som prövar elever mot kriterier för ett högre betyg. Här var det dock inte självklart att de elevsvar som renderade nivå 3 verkligen motsvarade VG- eller MVG-kvaliteter enligt den dåvarande kursplanen.

I det nya provet graderas elevsvar på liknande vis. Eleven kan (beroende på uppgiftens komplexitet) få två, fyra eller sex poäng. Sammanräkningen på slutet har dock ändrats så att det enbart är den sammanlagda poängnivån som avgör betyget på delprovet. I år var maxpoängen på läsprovet 60. För att exempelvis få betyget A krävdes 52 poäng. Eftersom betyg enligt kursplanen definieras kvalitativt utifrån kunskapskrav framstår poängräkning av det här slaget som ytterst tveksam.

När de tre delproven sedan ska sammanvägas till ett provbetyg tillämpar provkonstruktören en kompensatorisk logik, som innebär att en elev som får betyget F på ett delprov ändå kan få betyget E i genomsnitt om den exempelvis får D på övriga delprov. Provkonstruktörerna medger att denna princip strider mot den princip som gäller vid lärarens betygsättning. Motivet som framhålls är att det kan anses strängt att tillämpa kursplanens principer om att alla kunskapskrav ska ha uppnåtts, eftersom provet ges vid ett enskilt tillfälle och inte prövar samtliga kunskapskrav. Detta är ett synnerligen luddigt argument, särskilt med tanke på att åtminstone delprov B inte alls betygsätts utifrån kunskapskraven utan enligt en poängskala.

Poängräkning av elevresultat är säkert behändigt när proven ska, som det heter, ge stöd för analyser och jämförelser (dvs. underlätta sortering mellan bra och dåliga skolor och därigenom smörja det maskineri som skolmarknaden utgör). Men det ger inte stöd för lärarens betygsättning i ämnet. Vad gäller läsprocesserna som definierar uppgifterna så kan de säkert bidra till att identifiera styrkor och svagheter i elevens läsande. Men de ger inte information om vad eleven kan i förhållande till kunskapskraven. Av dessa skäl går det inte att hävda att det nationella läsprovet utgör ett stöd för lärarens bedömning och betygsättning.

Michael Tengberg
Lektor i pedagogiskt arbete, Karlstad universitet