Ola Wong: ”En koreansk vintersaga”

Känner du ibland att dagens svenska skola inte är bra för någon part: elever, lärare eller samhälle? Slut då dina ögon och föreställ dig ett land långt, långt borta där lärare kan bli kändisar och tjänar miljoner. Ett land där ungarna självmant pluggar och man äter chilisyrad vitkål till frukost. Det landet heter Sydkorea.

Konfucius må ha varit kines från Shandongprovinsen, men precis som att brassarna blivit bättre än engelsmän på fotboll har i dag koreanerna gått om kineserna i konfucianismens studiedyrkan. En koreansk gymnasist ägnar lätt 18 timmar om dagen åt skolan.

En undersökning visar att 100 procent av koreanska föräldrar vill att deras barn ska studera på universitet. Otroliga 63 procent av sydkoreaner i åldrarna 25–34 har universitetsexamen, rapporterar tidskriften The Economist.

Liksom i Kina går det sydkoreanska systemet ut på att förbereda eleverna för en enda dag i livet: inträdesprovet till universitetet.

Bra resultat innebär en plats på något av landets toppuniversitet. Det i sin tur banar till ett livslångt jobb som topptjänsteman i byråkratin eller på ett megakonglomerat som Samsung – och därtill gör det en eftertraktad på äktenskapsmarknaden. Dåliga resultat stänger i sin tur lika många dörrar. Och inget komvux i världen kan kompensera för det.

Förutom vanlig offentlig skola skickar föräldrarna barnen till privat extraundervisning, så kallad hagwon. Det systemet finns även i andra länder med konfucianskt influerad kultur. Men i Sydkorea har framgångsrika hagwon-lärare idolstatus. Landets största utbildningsinstitut Megastudy arrangerar shower på arenor med storbildskärmar där publik på tusentals människor beundrar de bästa lärarna och ber om deras autografer.

Dessa pedagogikens stjärnor tjänar miljoner. En av Megastudys engelskalärare rapporteras ha en årsinkomst på motsvarande 14 miljoner kronor. För föräldrarna är hagwon en lika stor börda. En bra hagwon-skola kostar cirka 7 000 kronor i månaden. En genomsnittlig familj i huvudstaden Seoul lägger 16 procent av inkomsten på privatundervisning.

Men är systemet bra eller dåligt? Ekonomiskt talar resultaten för sig själv. Sydkorea har gått från ett svältande sönderbombat land till ett i-land med framgångsrika bolag som Samsung och Hyundai. Kreativiteten finns där också: hiphopare som Rain får tonårsflickor att skrika över hela Asien. Sydkoreanska såpor håller kineserna klistrade vid tv:n. Sydkoreanska filmer har fans över hela världen. De är till och med bra på fotboll, med en fjärdeplats på VM 2002.

Men nackdelarna är också uppenbara. Systemet är typisk asiatisk korvstoppning. Barnen må plugga engelska så att de bokstavligen blöder näsblod, men bara en bråkdel av dem kan tala språket. Och eftersom deras enda livserfarenhet är plugg har de ibland inte så mycket intressant att säga heller. För eleven och föräldrarna är skoltiden en enda lång och svindyr pina. Det har lett till att kvinnorna helt enkelt inte skaffar barn: födelsetalen har gått ner till extremt låga 1,15 per kvinna. Men det finns dock en odiskutabel vinnare på systemet: lärarna.