”One size fits all”-skolor räcker inte
Under hösten har friskoledebatten blossat upp ordentligt. Rapporterna har avlöst varandra kring ett antal skolor som gått i konkurs, andra som ger glädjebetyg för ökade anslag och ytterligare exempel där vissa väljer bort elever i behov av extra stöd. Vi är många som har upprörts över hur elever hamnat i kläm när enskilda aktörer inte tar det ansvar som det innebär att bedriva skolverksamhet. Dessa problem måste tas på allvar och lämpliga åtgärder vidtas för att alla barn och unga ska ges en god utbildning oavsett vilken skola man väljer.
Alla drar dock inte denna slutsats. De politiska krafter som i grunden är motståndare till valfrihet vädrar nu morgonluft. SSU:s Gabriel Wikström säger att lösningen på problemen ligger i att ”…ge kommuner avgörande inflytande vid friskoleetablering,”. I SSU:s värld är det alltså kommunpolitikers skyldighet att stoppa friskolor från att etablera sig som ska prioriteras – på bekostnad av familjers och elevers valfrihet. Ung Vänster går i sann socialistisk anda ännu längre och vill se att ”…alla skolor ska vara offentligt ägda och drivas i statlig regi”. Vänsterförbunden tycks alltså övertygade om att valfriheten i grunden är problematisk och måste inskränkas i arbetet för det utopiska samhälle man vill skapa.
Det är föga förvånande att vänstern utnyttjar den uppkomna situationen för sina syften. Därför blir det extra viktigt att vi som värnar valfriheten tydligt står upp för barns och familjers rätt att fritt välja den skola som passar dem bäst. Många argument kan anföras till både valfrihetens och friskolornas fördel.
Först och främst menar jag som ung kristdemokrat att valfriheten är ett mål i sig. Människor är olika och det vore därför omänskligt om det enda som tilläts existera var offentliga skolor där bara ”one size fits all”-lösningar finns. Målsättningen för politiken ska vara att fler gör aktiva val. Dessutom bör all utbildning hålla toppkvalitet och ge barn och unga goda chanser att lyckas i livet.
När det gäller just kvaliteten kan vi konstatera att friskolor generellt sätt presterar bättre än kommunala skolor, oavsett vilken parameter man än väljer att utgå ifrån. En större andel elever och föräldrar är nöjda med både skolan och dess lärare i fristående skolor än i kommunala. Elever i friskolor har i allmänhet högre meritvärden än kommunala skolor. Dessutom tenderar alla elever, både i kommunala och fristående skolor, att prestera bättre i kommuner där friskolor finns. Valfriheten är alltså en vinst för det gemensamma bästa.
Att värna valfriheten innebär dock inte att blunda för de problem som finns. Skolor som bryter mot lagen och sorterar elever på ett otillbörligt sätt måste straffas för detta och skolinspektionen måste ges nödvändiga verktyg för detta. En ständig process värdegrundsarbete och likvärdigt bemötande måste pågå i både kommunala och fristående skolor.
Många bra förslag till konstruktiva lösningar finns också i den överenskommelse som friskolekommittén träffade tidigare i år. Hårdare prövning av skolhuvudmännens sätt att sköta sin ekonomi och långsiktighet är välkommet. För att stärka möjligheten för elever och familjer att göra välgrundade val är också förslaget om en databas med öppen skolinformation mycket välavvägt.
Ingen människa, inget samhälle och inget skolsystem är dock perfekt. Att utveckla skolan och valfriheten är därför aldrig en avslutad process. En kontinuerlig debatt om kreativa förslag till hur förbättringar kan göras är därför nödvändig. Krafter som i grunden är emot fristående alternativ får inte tillåtas sätta agendan för skoldebatten. Valfriheten är här för att stanna.
Sara Skyttedal
Förbundsordförande Kristdemokratiska Ungdomsförbundet