Debatt

Öppna ögonen för den tickande bomben

DEBATT Till förmån för den inkluderande pedagogiken – uteblir elevers, föräldrars och pedagogers möjlighet att bli hörda. För när människor inte får gehör, inte får respons eller upplever att någon lyssnar, ja, då blir de som en tickande bomb. Det skriver Annica Andersson, utbildningskonsult och skribent. 

Du är 8 år och går över skolgården, kylan nyper tag i dina bara kinder och du har en klump i magen. En klump som bara blivit större och större under de första två och ett halvt åren du tillbringat på din skola i Göteborg. Nu ska du åter upp för trapporna, hänga av dig ytterkläderna och plocka upp din bok ur väskan. Du gör det med långsamma rörelser. För du vet, att där inne väntar helvetet. 

Du berättar varje dag för dina föräldrar om alla slag, sparkar, knuffar och nedsättande kränkande ord du får ta emot. Dina föräldrar reagerar med full kraft, blir arga och upprörda och säger att de ska hjälpa dig. Men inget händer. 

Du frågar din mamma varför och du säger att du inte vill gå till skolan längre. Varje söndag gråter du flera timmar och varje morgon känner du den växande klumpen bli så stor att den tvingar fram tårarna ur dina ögon.

Du är 8 år och lever med den här känslan varje dag. Du förstår inte de båda pojkarna i klassen som hotar, slåss, puttas, kallar dig för fula saker och är elaka. Du är 8 år och förstår inte varför de vuxna inte gör något. Du är 8 år och du får sitta och vänta nästan hela lektionerna på att det ska bli lugn och ro i klassrummet så att du får hjälp att förstå de uppgifter du ska lösa i matten. Du ser att de här pojkarna inte följer reglerna ni enats om i klassen, att de inte lyssnar, att de skrattar och skriker hysteriskt utan anledning. Ofta blir du rädd, ängslig och kan inte alls koncentrera dig på att lära dig saker du vet att du borde kunna nu. 

Dagarna går, du är 8 år och i takt med att tiden flyr, förlorar du ditt förtroende för de vuxna som inte ser, hör eller gör något. Du är 8 år och vet inget om ADHD, autism eller andra funktionsnedsättningar och uppmärksamhetsstörningar, dålig kosthållning och gränslösa, dysfunktionella familjemönster. Du vet inte att människor som präglas av detta inte alltid kan styra över sina beteenden och att de handlar på impulser nästan jämt, och att de glömmer alla tillsägelser från en minut till en annan. 

Du är 8 år och din erfarenhet av din skola är att det är ett helvete och att du måste stå ut, att du måste skärpa dig, att du inte får vara så känslig, att barn lär barn… som din rektor säger.

Du är förälder sedan 8 år tillbaka och du går med ditt barn över skolgården en mörk januarimorgon. Vinden pinar och biter tag i huden och tvingar dig att kämpa för att ta nästa steg. Ditt barns händer är det enda som värmer. 

Det är med sorg, du efter två och ett halvt år, varje dag tvingar upp din son för trapporna till en skola där DU VET, att han utsätts för hot, hån, fysiska slag och sparkar. Du hjälper honom av med kläderna och skorna och försöker skynda på för att komma i tid till jobbet, han bromsar och du vet varför, för att han där inne får ett helvete. 

Det hjälper inte att du pratar med lärarna varje dag. De försöker, men får inget gehör från ledningen.

Du lyssnar varje dag på ditt barns upplevelser och ångestfyllda redogörelser. I eländet känner du en strimma hopp över det förtroende han har för dig, eftersom han berättar. Du försöker förklara att det finns barn och vuxna med särskilda behov. Att det finns barn som inte kan tolka och förstå ansiktsuttryck eller som inte kan förstå att andra blir ledsna eller får ont när de slår och säger elaka saker. För du vet vad ADHD och uppmärksamhetsstörningar kan generera för reaktioner hos människor. Och DU VET vilka konsekvenserna kan bli för omgivningen.

I två och ett halvt år har du skrivit mail till rektor, dokumenterat alla påhopp, kränkningar av verbalt och fysiskt slag. I två och ett halvt år har du haft ändlösa möten med rektor, kurator, lärare. I två och ett halvt år har du försökt att föra dialog med föräldrarna till de barnen som kränker ditt barn dagligen. I två och ett halvt år har rektor vägrat att ge dessa barn de resurser och stödpersoner de så väl behöver. I två och ett halvt års tid har skolans ledning systematiskt vägrat kommunicera kring vad som händer.
 
Till förmån för den inkluderande pedagogiken i svenska kommunala grundskolor, har du som 8-åring förlorat förtroendet för vuxenvärlden och ser skolan som ett helvete där du tvingas förvaras. Ingen gör något trots att du skriker på hjälp. Inte ens dina föräldrar som har LOVAT dig.

Till förmån för den inkluderande pedagogiken i svenska skolor har du som förälder, svikit ditt barn, genom att de som leder skolan inte lyssnar och tar sitt ansvar och agerar. Du trodde och tog för givet att skolan hjälper de barn som är i behov av hjälp!

Till förmån för den inkluderande pedagogiken har de barn som lever med uppmärksamhetsstörningar, ADHD, Autism, dysfunktionella familjemönster etc. blivit MEST svikna av vuxenvärlden och skolan. 

Varför? Lever du med något av detta fungerar du inte som alla andra, du har andra kvaliteter men behöver hjälp och assistans för att komma till din rätt och kunna utveckla din potential!

Och VAD, Sverige, är det som gör det så fruktansvärt farligt att vi människor är OLIKA? Och därmed har olika behov?

Till förmån för den inkluderande pedagogiken, vill jag att du som läser detta, byter plats med 8-åringen som varje dag upplever ett helvete och blir slagen och kränkt.
Till förmån för den inkluderande pedagogiken, vill jag att du som läser detta, byter plats med föräldern som varje dag måste lämna sitt barn i en otrygg, farlig miljö med begränsade akademiska utmaningar, för att själv stressa vidare till ett jobb och betala skatt för att finansiera den svenska skolan…

Till förmån för den inkluderande pedagogiken, vill jag att du som läser detta, byter plats med pojkarna som inte kan sortera alla ljud och synintryck, som glömmer allt som sagts från en sekund till en annan, som inte kan ta en instruktion, inte kan sitta stilla. Som för att dölja sina egenupplevda brister, slår, sparkar och kränker andra varje dag.

Till förmån för den inkluderande pedagogiken – uteblir elevers, föräldrars och pedagogers möjlighet att bli hörda. För när människor inte får gehör, inte får respons eller upplever att någon lyssnar, ja, då blir de som en tickande bomb. Det är dags att öppna ögonen och ta konsekvensen av det!

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm