”Öronmärk medel för fortbildning om NPF”

I grundskolan fick min son med Asperger, ADD och dyslexi bland annat stöd med struktur av en coach, vilket möjliggjorde för honom att visa sin kunskap. Tack vare gott samarbete och rätt stöd blev han behörig och började på en gymnasieskola på hemorten.

Vi ansökte tidigt om en coach från kommunens npf-enhet som organiserar stödresurser för gymnasieelever, men fick veta att han står i kö till att få coach och att det kan ta tid. Sonen, som kommer från en anpassad lärmiljö i grundskolan, blir tills dess utlämnad till att sitta i helklass utan det tidigare så viktiga strukturstödet. Kommunens gymnasieskolor som finansierar denna npf-enhet kan inte ansöka om extra tilläggsbelopp och blir således bakbundna till enhetens agerande och beslut, med långa beslutsvägar som följd. Kön som bildas går mot skollagens krav om att skyndsamt ge särskilt stöd och göra skolan tillgänglig. Vissa elever får gå hela sin gymnasietid utan rätt stöd. Det som egentligen var tänkt som något bra; att ha en samlad npf-kompetens centralt blir fel då kraven och förutsättningarna ändras och man inte utvecklar befintliga strukturer efter det. Resultatet blir att elever i behov av särskilt stöd går ut gymnasiet utan examen eller att de hoppar av gymnasiet i förtid.  

Vem orkar med att vara misslyckad varje dag?

Hur ska det gå med min son och ungdomar som honom? I bästa fall har de haft ett bra stöd i grundskolan men möts av en gymnasieskola som inte klarar av att fullfölja. Studier visar att de främsta skälen till avhopp från gymnasiet är brist på stöd, dåligt bemötande och okunskap om funktionsnedsättningar hos personal. Hur ska en skola kunna utföra sitt uppdrag om den bakbinds av strukturer beslutade på huvudmannanivå som förhindrar möjligheter till att ge elever rätt stöd? Skolan kan arbeta med anpassningar, lärarhandledning, utbildningsledarskap och skolutveckling i all oändlighet, men skapas inte förutsättningar och finns inte kunskap om skolans kontext hos huvudman jobbar man i motvind.

Jag har kämpat för att behålla min son i skolan men risken att han som tusentals andra blir hemmasittare är ständigt närvarande. Ross Greene menar att barn gör rätt om de kan. Då skolan inte lyckas att göra utbildningen tillgänglig blir alternativet att stanna hemma den enda rätta utvägen för dessa ungdomar, för vem orkar med att vara misslyckad varje dag?  

Förstatliga skolan, öronmärk medel till stöd åt elever med npf och fortbildning om dessa funktionshinder. Låt personer med kunskap om skola få ta de stora besluten om den. Ställ krav på skolorna på överlämning, att kunna redovisa och följa upp för att säkerhetsställa att de följer skollagens krav om en tillgänglig utbildning och snabbt agerande till stöd. Släpp inte taget om en stor elevgrupp. Det kostar mer på sikt att ta hand utslagna vuxna än att lägga pengar på att skapa en tillgänglig skola.

Johanna Lüddeckens, mamma till barn med npf och specialpedagog på gymnasiet