”Personalbristen krockar med måluppfyllelse och elevers behov”

Under rådande pandemi finns en rad hjältar vid fronten. Dessa räddar liv, vårdar sjuka och står för en fundamental samhällsfunktion som innebär medborgarnas trygghet avseende liv och hälsa. Jag menar så klart sjukvården med flera lager av funktioner vilka organiseras i olika yrkeskategorier som alla samverkar för att just vårda sjuka och rädda liv.

Under nuvarande läge med allvarlig global smitta vilket metaforiskt skulle kunna kallas för ett krig mot viruset, går det även att se akut- och intensivvårdspersonal som krigets frontsoldater. I en förlängning kan dessa även metaforiskt betraktas som krigshjältar.

Olyckligtvis har det i trettio år varit mäkta populärt att mäta effekten hos sjukvården i kronor och ören. Det vill säga ju färre medicinska kämpar på golvet desto effektivare. I nuvarande skarpa läge har det visat sig vanskligt när folkhälsans fortsatta existens vilat på personellt bantade organisationer.

Den svenska regeringen och folkhälsomyndigheten arbetar tillsammans för att begränsa Coronapandemins effekter i landet. Restriktioner för allmänhet och arbetsplatser revideras löpande och vi förstår alla att man under våren gjort sitt bästa för att se till att kombinera trygghet och kontinuitet med förhållningsråd om avstånd och renlighet, (bland annat via öppethållande av skola för barn och ungdomar).

Medborgare med ej samhällsbärande yrken arbetar hemifrån i hög grad. De möts digitalt och skriver sina dokument nästan lika bra hemma som på arbetsplatsen. Det är lite trist utan de sociala kontakterna, men i gengäld kan man ju ta en promenad när så är möjligt och dessutom passa på att sätta igång en tvättmaskin innan konferensen.

Jag arbetar som specialpedagog i en väl fungerande f–6-skola. Under pandemin är det viktigt att vi håller öppet så elevernas tillvaro får stabilitet och deras samhällsbärande vårdnadshavare kan fortsätta kämpa vid fronten. Eftersom restriktionerna kräver sjukskrivning två symptomfria dagar efter förkylning är det inte särskilt många dagar på terminen som alla lärare och annan personal har varit på jobbet. Att vi förstår att det kan vara så är inte konstigt, det handlar ju bokstavligen om liv och död, eller?

Verksamheten i skolan regleras av nationella styrdokument; läroplaner för de olika skolformerna och skollagen. Detta effektueras av de lokala huvudmännen (i första hand) kommunerna. I kommunerna har det också varit i ropet att räkna kronor, spara och banta. Ju färre som arbetar desto mer framgång.

Precis som vid medicinfronten är det en vacklande organisation ute i slagfältets periferi som träder in för att backa upp. Vi i personalen går in och tar kollegornas pass, och varje morgon är det lika spännande att gå till jobbet: Hur många är borta idag?

Vi jobbar som sagt för att det handlar om liv och död, men det är nog inte så länge till vi orkar.

Enligt den senaste läroplanen för grundskolan har vi absoluta kunskapskrav som skall uppnås. Fortfarande, trots läget. Av varje elev.

Om eleven inte når förväntade kunskapskrav (ett rejält antal i varje moment i varje ämne) får eleven betyget F. Om elever riskerar att få F ska skolan skyndsamt utreda, gruppanpassa, individanpassa och upprätta åtgärdsprogram som specificerar åtgärderna i det särskilda stödet som vi är skyldiga att ge eleven.

Detta ska utvärderas ca varannan månad (för varje elev). Specialpedagoger och speciallärare hjälper till med planering, utredningar, anpassningar och särskilt stöd. Okej. Vad händer då om bara halva personalstyrkan är på plats (den redan bantade)?

Frid och fröjd råder såtillvida att kontinuiteten upprätthålls och samhällsbärarna kan gå till jobbet. Någon möter barnen på morgonen, någon har någon sorts lektion, förhoppningsvis i linje med det som planerades enligt kunskapskraven. Men vänta hur var det nu med kunskapskraven? Om en elev riskerar att ej uppnå dessa upprättades ju åtgärder, vem genomför dessa?

Hur klarar ”fel” pedagog att gruppanpassa för klassen där eleven med autism behöver vissa förutsättningar? Eller vara inläst på ämnet man inte har utbildning för, men som har stenhårda kunskapskrav? Vem ger särskilt stöd när vi inte ens har en lärare per lektion och klass? Vem utför skolverkets kartläggningar av språkstegen för svenska som andra språk när läraren med kompetens vikarierar i klass 5A? Hur förbereder musikläraren sexans elever inför de muntliga nationella proven i svenska, engelska eller matematik?

Timplanen ligger fast, kunskapskraven likaså. Även de nationella proven och skollagens reglering om stöd till elever i behov.

Elever i behov av olika sorters stöd far illa när allt som går att ge är att upprätthålla ”verksamhet”. Vi jobbar som sagt för att det handlar om liv och död, men det är nog inte så länge till vi orkar. Om kraven sänktes och vi kunde anpassa vår verksamhet till att upprätthålla kontinuitet och tillsyn kunde vi kanske organisera lite annorlunda.

Vi skulle kunna ta hjälp av annat än undervisning när personalluckor uppstår, korta av skoldagarna för eleverna, ge en rutin som fungerar. Men att kräva att vi ska leverera undervisning med samma kvalitet och utveckling som i fredstid är grymt, både mot lärare och elever.

Cecilia Rosenlund, Specialpedagog i Luleå.
 

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.