Projekt Modellskola – prövande och givande
Dåliga resultat och otrygghet gjorde att Ribbaskolan i Gränna valdes ut till utvecklingsprojektet "Modellskolan". För lärarna innebar det fem års halvtidsstudier vid sidan av heltidsarbetet.
Projektet, som grundas i skolnära forskning och vetenskap, startade höstterminen 2009 och har skett i samarbete med högskolan i Jönköping. På Ribbaskolan var målet att alla elever skulle nå minst betyg E i alla ämnen i årskurs 9.
För lärarnas del har målet varit att samtliga ska ta en magisterexamen i lärande. Lärarna har forskat i det vardagliga arbetet nära eleverna för att utveckla sin undervisning.
Professor Tomas Kroksmark, som ansvarat för projektet från högskolans sida, beskriver det så här: ”Grundtanken med Modellskolan är att om vetenskaplig kompetens adderas till didaktisk skicklighet hos lärare i skolan blir resultatet ökad kvalitet/ökad måluppfyllelse hos eleverna”.
2009 saknade 40 procent av eleverna i årskurs 9 på Ribbaskolan betyg i ett eller flera ämnen. 2014 var siffran 5 procent.
Ribbaskolan är en kommunal F–9-skola i Gränna i Jönköpings kommun. 2009 höll en ny skolbyggnad på att upp-
föras och under tiden fick lärare och elever husera i tillfälliga paviljonger.
Det var trångt och stämningen var inte alltid den bästa. 40 procent av eleverna i årskurs 9 saknade betyg i ett eller flera ämnen, vilket placerade skolan i botten i kommunen.
– Precis innan vi skulle flytta in i den nya byggnaden blev vi kallade till en arbetsplatsträff. Rektorn sa: ”I morgon kommer det stå i tidningen att vi har blivit utvalda till modellskola”. Ingen visste vad det innebar och rektorn kunde inte svara på frågor. Strax efteråt hölls ett föräldramöte där föräldrarna blev informerade om att skolan blivit utvald till modellskola på grund av att tryggheten var låg och resultaten dåliga, berättar Eva-Lena Jonsson, som precis som kollegorna Ann Bergkvist, Marcus Jönsson och Maria Axmon undervisar på högstadiet.
Hur togs det emot hos er lärare att ni blivit utvalda till modellskola?
EVA-LENA JONSSON: Vi hade sett fram emot att flytta in i den nya skolan och komma på plats och börja vända på utvecklingen, så det mottogs inte så positivt. Det började förhandlas om hur avtalet skulle se ut för oss – skulle vi gå upp till 40-timmarsvecka? Det var många saker att ta hänsyn till.
ANN BERGKVIST: Sedan var det så att alla måste vara med – annars var det bara att byta skola. Men det fanns inga likvärdiga tjänster att erbjuda på andra håll i kommunen.
Hur blev det sedan?
ANN: Det man kan framföra kritik mot är organisationen och tillvägagångssättet. Det var till exempel en dålig deal gällande tiden. Det var sagt tre timmar för studier inom våra 35 veckoarbetstimmar, plus tre timmar egen tid utöver det. För det fick vi en studielön på 1 000 kronor i månaden. Men den tiden räckte inte.
MARIA AXMON: Jag hoppade av. Jag ansåg inte att jag skulle klara av att jobba 100 procent och samtidigt studera på 50 procent. Nu, när det hela är klart, har jag fyra år kvar till pensionen och jag sa till min chef att jag vill lägga min kraft på att klara av dem. Jag skrev en B-uppsats, men sedan har jag inte gjort mer, utöver att ta del av kollegors arbeten och vara med på handledning.
EVA-LENA: Personligen så har jag tyckt att det har varit roligt att studera igen. Jag har nog förändrats som lärare genom att jag fått tid att läsa vetenskapliga artiklar. Tack vare all den forskning vi har läst tycker jag att vi har kunnat implementera Lgr 11 på vårt eget sätt. Jag har förändrat en del i klassrummet, fått modeller att använda mig av om till exempel variationsteorin. Vi har blivit bortskämda med fortbildning med bra föreläsningar och fått tips på bra artiklar och litteratur, om till exempel formativ bedömning. Så det finns mycket innehållsmässigt som har varit bra.
MARCUS JÖNSSON: All utbildning är av värde. Modellskolan är, i viss mån, en genomtänkt kompetensutveckling. Den ger kunskap som vi för ut i klassrummen. Sedan är det lite tidigt att säga exakt vad det innebär för eleverna.
ANN: Det finns en vinst med att göra något tillsammans. Jag tycker att vi har fått mer av ett yrkesspråk. Tidigare har det varit mycket enstaka studiedagar, där vi har lyssnat på en föreläsning som har varit bra – men sedan har vi gått hem och jobbat vidare som vanligt, eftersom vardagen kommit och ingen följt upp. Nu har det funnits ett tänk kring att följa upp och då tror jag att det också blir bättre.
MARIA: Jag är skyddsombud på skolan och ser det på ett annat sätt, vad som händer när du kräver att personer ska arbeta 100 procent och studera 50 procent. Vi har fått sjukskrivningar, även om det är svårt att säga att det beror just på det här. Men det har skapat en stor stress hos en del. Från början var det ett stort projekt, med ett 60-tal lärare, men det har inte blivit mer än tio magisteruppsatser och det har kostat människors hälsa på vägen. Det är som att vi lärare inte skulle ha så mycket att göra, när man tycker att vi kan plugga på 50 procent ovanpå våra jobb. Vilken annan yrkeskategori hade sagt ja till det?
Vad har ni fått för stöd från ledningen?
EVA-LENA: I början var de delaktiga och skrev också C-uppsats, men sedan hoppade de av och en av rektorerna slutade. Det blev högre krav när vi gick in i magisteruppsatsen, med andra krav på vetenskaplig granskning. Om rektorerna hade varit med i projektet hela vägen hade de haft en större förståelse för att arbetsbördan ökade mot slutet.
ANN: Vi hade kunnat få hjälp med schemaläggningen så att timmarna för studier legat ihop.
EVA-LENA: Om vi blickar framåt tror jag att alla är positiva till att det blir en fortsättning i någon form, men nu måste vi få tid för reflektion och eftertanke, och implementering i våra klassrum.
Har ni som tagit en magisterexamen fått upp lönerna?
EVA-LENA: I vårt avtal står att en ny förhandling ska ske när vi är färdiga med vår examen, men det har inte yppats något om det ännu. Det är viktigt att vi känner att vi får lön för mödan.
MARCUS: Det är självklart att fem års högskolestudier måste ge något.
Hur ser ni på att ni har fått vara med och föra forskningen in i skolan?
EVA-LENA: Jag lyssnade på Cristina Robertson från Vetenskapsrådet häromveckan. Hon har gjort en sammanställning om skolforskning och det som man får mest ut av är just den skolnära forskningen, som är i praktiken. Vi är lite av pionjärer i att vi forskar i vår egen praktik. Jag har bland annat tittat på hur kunskap delas mellan elever vid problemlösning i matematik, och hur eleverna ser på gruppsammansättning.
ANN: Det blir mer angeläget när jag forskar kring det som ligger nära mig. Tittar man på siffrorna ser det ut som att Ribbaskolan gjort en fantastisk förbättring från 2009, då 40 procent saknade betyg i ett eller flera ämnen.
ANN: Man valde att gå in i projektet när vi var i en svacka. Åren innan låg vi bättre till.
MARCUS: Jag tycker att det är för tidigt att säga vad det ger mina elever, men all utbildning torde göra mig till en bättre lärare.
Rekommenderar ni andra skolor att vara med i ett projekt som Modellskolan?
MARCUS: Ja, under rätt förutsättningar och rätt organisation och tid. Jag tror mycket på skolnära forskning och att undersöka det som sker i klassrummet. Vilket i sin tur borde mynna ut i kunskap som gynnar både lärare och elever.
EVA-LENA: Det vore bra att ha en hel dag avsatt, och inte tio minuter här och 20 minuter där. Det är också viktigt att alla är med på det. Att vara i sitt klassrum och undersöka det man har funderat på tror jag är den stora vinsten.
Vad har projektet fört med sig som är bra?
EVA-LENA: Jag tror att vår elevsyn har förändrats. Innan var det mer av ”den eleven har inte förutsättningarna att fixa det betyget”. Nu har vi vänt blicken mot oss själva och funderar på vad vi kan göra och vilka andra metoder vi kan använda. Alla gör det gemensamt och går in med höga förväntningar på eleverna och det har blivit ett helt annat kollegialt lärande.