Debatt

Resultatstyrning sänker undervisningskvaliteten

”Stortävlingar fordrar storresultat”, påpekar huvudpersonens fader, den fuskande släggkastaren, i P.O. Enquists roman Sekonden. Boken gavs ut 1971 och behandlar en redan då trettio år gammal idrottsskandal. Orden kunde dock lika gärna ha uttalats av utbildningsminister Jan Björklund. När han kommenterade de svenska resultaten i Pisa-undersökningen i SVT:s Agenda sa han ungefär så och det visar tydligt att han begripit föga eller ingenting av det skolväsende för vilket han är högste ansvarige.

Vari består då Björklunds problem? Det är inte hans litet svepande ord om att svensk skola bör ”återförstatligas”. Inte heller hans efterlysning av mer ”lärarledd katederundervisning”. Båda dessa förändringar är välkomna, även om de av allt att döma endast är nödvändiga villkor för höjd undervisningskvalitet och ökad likvärdighet. Den logiska kullerbyttan sker när Björklund som tredje botemedel yrkar på att införa ett starkare ”resultattänkande” i skolan. Hur han har tänkt sig att det skall gå att kombinera resultatstyrning med bibehållen undervisningskvalitet är en gåta. Vad de senaste två decenniernas skolpolitik visat är tvärtom att det undervisningsbegrepp vi vant oss vid i Västvärlden sedan Aristoteles dagar är oförenligt med New Public Management. ”Stortävlingar fordrar storresultat.” Visst, men det sker till priset av att undervisningsbegreppet urholkas. Har vi råd att betala detta pris?

Nej, lösningen stavas inte ”resultattänkande” och därmed sammanhängande och smått löjeväckande reformer, som införandet av förstelärartjänster. För att höja undervisningskvaliteten i svensk skola skulle det räcka med en litet mer intellektuellt präglad skolpolitik. Låt oss börja där och sedan återvända till klassrummet.

Mikael Rydén
Spansk- och svensklärare vid Gislaveds Gymnasium

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm