”Risk att specialundervisning döljer brister i skolsystemet”

Det fria skolvalet pekas av flera forskare ut som boven bakom raset i den senaste Pisa-studien. Andra menar att det i stället är en stökigare skolmiljö som bär en del av skulden för kunskapsfallet. En aspekt av det är bristen på tillräckligt stöd till elever med särskilda behov.

Gunilla Lindqvist, adjunkt i pedagogik, har undersökt hur pedagogisk personal i förskolor och skolor i en mellanstor svensk kommun anser att specialpedagogiskt arbete bör utföras. I dag fredag lägger hon fram sin doktorsavhandling ”Vem ska göra vad med vem?”.

– Det finns många svar, ingen enhetlighet. Men de vanligaste svaren om vad som är viktigast är lärarkompetens, tillgång till specialpedagogisk kompetens, föräldrars attityder, elevers motivation och förmågan att behovsanpassa arbetsmetoder. Det framgick också i enkäten att 60 procent av ämneslärarna, assistenterna och förskolelärarna anser att det är viktigt att placera barn med särskilda behov i mindre grupper.

Hur ser personalen på orsaker till att vissa barn är i behov av särskilt stöd?
– Det är ett huvudfokus i avhandlingen. Över 80 procent av yrkesgrupperna anger barns individuella brister som en vanlig orsak till behov av särskilt stöd. Det minst vanliga svaret är att grupper och/eller lärare fungerar dåligt. Observera att rektorerna ingår i den svarsgruppen, vilket är intressant eftersom detta är en faktor som rektorer kan påverka. Man kan fundera över vad det får för konsekvenser.

En majoritet av personalen ansåg att en medicinsk diagnos ska ha betydelse för om barn ska få särskilt stöd. Det är en uppfattning som strider mot riktlinjer i policydokument. 

– Tidigare undersökningar visar att ju kärvare ekonomiskt läge Sverige befinner sig i, desto fler utfärdade medicinska diagnoser och mer specialundervisning i skolorna. På 1990-talet hade vi en boom med nya diagnoser.

Utgångspunkten i det svenska skolsystemet på senare år är att barn med särskilda behov ska gå i vanliga skolor i stället för att plockas ut ur den ordinarie verksamheten. Elever i behov av stöd ska få det i klassrummet – en resursfördelning som ligger på kommunerna. 
– Inkludering är ett komplext begrepp. Det finns nästan lika många idéer om inkludering som det finns personer att fråga. Vi har en tradition av att tänka ”inkludering är lika med integrering”. Men inkludering kan ses mycket vidare än så. I ett utvecklat inkluderingsbegrepp har alla individer något att bidra med. Inkludering ligger nära de demokratiska värdena och därmed skulle det innebära att det inte finns några nackdelar med tanken om inkludering. Vem ska definiera begreppet inkludering? Personalen? Barnen? Forskarna?

Gunilla Lindqvist menar att skolan har svårt att uppnå full inkludering även om resurserna vore obegränsade.
– Vi har en idé om att vi ska ha en skola för alla. Samtidigt har vi strukturella lösningar som särskolor och anpassad studiegång, lösningar som frångår inkluderingstanken. Om vi – forskare, beslutsfattare och praktiker – inte är på det klara med vad vi menar med inkludering, kan då våra inkluderingssträvanden få omvänd effekt? Jag är medveten om att den funderingen kan uppfattas provocerande.

Hon ser ett behov av att analysera hur 1990-talets decentralisering av skolan har påverkat arbetet med särskilt stöd i skolan.
– Lärare, både i grupp och individuellt, och rektorer lämnas ganska ensamma med uppgiften att tolka styrdokument. Risken är att det blir godtyckligt. Specialpedagogiken och specialpedagogernas yrkesroll är en politisk reform som inte utvärderats. Jag har i alla fall inte hittat några sådana studier. Vilken effekt har reformen på skolorna och barn i behov av särskilt stöd?

Hur har bristerna i särskilt stöd påverkat det så kallade Pisa-raset?
– Jag vill först poängtera att jag inte undersökt bristerna i sig. Men jag funderar över att man ser olika på specialpedagogernas yrkesroll, och om man inte diskuterar konsekvenserna av reformen blir det lite status quo. Vi använder oss av specialundervisning och specialpedagogik som ett sätt att skjuta ifrån oss problem som finns i det generella skolsystemet. I stället fungerar det förstnämnda som ett parallellt system.

”Det här barnet har skrivsvårigheter, det är något som det generella skolsystemet inte kan göra något åt”, exemplifierar hon. Det leder därför till brist på självrannsakan.
– Specialundervisningen har tagit hand om det som skaver i det generella systemet. Risken är uppenbar att ropen höjs för mer specialundervisning och att man fortsätter jobba på som vanligt i skolan.

Gunilla Lindqvist skriver i sin slutdiskussion om vikten av en översyn av det specialpedagogiska verksamhetsområdet i relation till det allmänna skolsystemet.