”Risk för ökat hemmasittande om gränsen suddas ut”

Just nu pågår en omställning i samband med att gymnasieskolor övergått till fjärr- och distansstyrd undervisning. 

Detta är arbetssätt som påminner om universitets- och högskolestudier, som inte sällan utformas för att genomföras på distans. Undervisningsformen är inte problemfri men inte desto mindre välkommen och rimligtvis det bästa alternativet under en pågående kris. Samtidigt som arbetet med att komma in i de nya rutinerna kräver hängivenhet och ansträngning, är det viktigt att börja planera för morgondagen, när undervisningen är tänkt att återgå till det normala. En planering som kräver eftertanke. 

Att skapa nya vanor går relativt snabbt och när de väl har satt sig kan de vara svåra att bryta. Detta är i sig ingenting konstigt, eftersom vanor avlastar våra hjärnor. Distansundervisningen börjar sakta men säkert implementeras som en ny vana i lärares och elevers vardag och ett rimligt antagande är att det är i samband med återgången som nya utmaningar framträder.

Elever som börjat vänja sig vid att utföra skolarbete på distans kan bli svårare att vinna tillbaka, vilket riskerar leda till en tid av högre frånvaro. Om lärare tillämpar de nya undervisningsformerna som ett medel för att kompensera den befarade frånvaron och därmed går över till att undervisa i båda världarna, riskerar detta att få kontraproduktiva effekter. Vi i skolan behöver därför medvetet välja arbetssätt som främjar att elever motiveras till att komma tillbaka till det fysiska klassrummet, genom att med undervisningens upplägg återigen ställa krav på fysisk närvaro. 

Elever som börjat vänja sig vid att utföra skolarbete på distans kan bli svårare att vinna tillbaka

Vilka problem kan då finnas med fjärr- och distansundervisning för gymnasieelever? 

Först och främst innebär undervisningsformen per automatik att tillförlitligheten i elevers arbete minskar. Att utforma uppgifter på distans, med hög reliabilitet och tillförlitlighet är problematiskt och riskerar därmed att leda till betyg som inte återspeglar elevernas kunskaper. I Skolverkets allmänna råd om betyg och betygsättning är detta någonting man framhåller lite extra: ”Det är viktigt att lärare eftersträvar att bedömningssituationerna blir giltiga och tillförlitliga[…]”. De allmänna råden presenterades under 2018 och är tänka att fungera som riktlinjer för mer rättvisande och likvärdiga betyg. 

Vid en snabb reflektion ter det sig kanske rimligt att metoder som fungerar på högskolor och universitet per automatik är tillämpbara också i gymnasieskolan. En sådan jämförelse är dock inte helt gångbar, med anledning av betydande strukturella skillnader. Ett viktigt uppdrag för gymnasieskolan är att förbereda för universitetsstudier och det självständiga arbetet, snarare än att ställa krav på att bemästra det. En anledning till detta torde vara att gymnasie- och högskolestudenter har kommit olika långt i kognitiv utveckling.

Distansundervisning ställer höga krav på elevers impulskontroll samt förmåga att planera långsiktigt, förmågor som inte är fullt utvecklad i hjärnan före 25 års ålder. Dagens unga lever dessutom i en tid när distraktioner, inte minst i form av sociala medier, påkallar uppmärksamheten under dygnets alla timmar. Distraktionerna kan liknas vid en ständig godisskål, vilken hjärnan måste arbeta aktivt för att stå emot. Eftersom distraktionsmoment är ständigt närvarande i ungdomars hemmiljö, utgör dessa ett hinder för inlärning. När det enda som krävs för att tillgodogöra sig den digitala godisbiten är en knapptryckning utmanas tonårshjärnan till fullo, varje gång den tvingas välja mellan skolarbete och aktiviteter som triggar belöningssystemet ännu mer. 

Att undervisning enbart sker genom en skärm är av samma anledning problematiskt utifrån att en dator erbjuder ett oändligt utbud av andra aktiviteter än det rena skolarbetet. I boken Skärmhjärnan, skriven av Anders Hansen, presenteras att hjärnan har en ställtid, vilken innebär att när vi går från en aktivitet till en annan, t.ex. från skolarbete till att kika in på våra sociala medier, dröjer sig hjärnan kvar vid vad den just fokuserat på. Trots den goda förmågan att växla fokus, kan ställtiden vara så lång som flera minuter. Att de digitala lockelserna bara är en knapptryckning bort, innebär alltså flera minuter i förlorad koncentration, varje gång användaren faller för en digital lockelse. De sociala medierna är dessutom utformade för att trigga hjärnans belöningssystem maximalt, i syfte att minska hjärnans motståndskraft.

Det klassiska uttrycket, unga behöver bli bättre på att hantera sina distraktioner, bör alltså betraktas som en pedagogik som inte längre håller måttet. I skolan har vi möjlighet att hjälpa elever med att skapa distraktionsfria arbetsmiljöer, genom ordningsregler, mobilförbud och nedlåsningsverktyg på elevdatorer. Möjligheten att ställa undan den digitala godisskålen under lektionstid, innebär alltså bättre förutsättningar för tonårshjärnan att lyckas.  

En annan aspekt av distansundervisning att ta i beaktande är ensamhet, vilket är en riskfaktor när det kommer till såväl kognitiva förmågor som depression. Vi människor är helt beroende av interaktion med andra, något som i dagens samhälle torde kunna ses en bristvara, eftersom vi i allt större utsträckning kommunicerar genom våra skärmar. I skolan ges möjligheten att bli bekräftad och sedd, av såväl vuxna som av kamrater. 

Vi i skolan behöver medvetet arbeta för att eleverna ska motiveras till att komma tillbaka till det fysiska klassrummet, genom att med undervisningens upplägg ställa krav på fysisk närvaro. Om gränsen mellan verksamhetsförlagd utbildning och distansundervisning suddas ut riskerar detta att bana väg för ett ökat hemmasittande, men också bedömningsunderlag med låg reliabilitet och tillförlitlighet, distraherande arbetsmiljöer samt en ökad ensamhet. 

I dag bör vi alla förhålla oss ödmjukt gentemot de möjligheter som den digitala distansundervisningen erbjuder. I morgon behövs en stor dos eftertanke.

Sophie Zail, förstelärare i svenska och psykologi på Drottning Blankas Gymnasieskola

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.