”Rör inte min yrkesstolthet”

Jag har fått många mejl från elevers föräldrar genom åren och innehållet har varit förmedlat i trevlig ton. Jag har svarat på kommentarer och frågor gällande det mesta, högt och lågt, på mail eller så har vi bokat tid för ett samtal. Ingen big deal. Jag tycker om engagemang och uppmuntrar ett nära samarbete.  

De senaste åren har dock meddelanden av en helt annan karaktär landat i inkorgen. Jag har mottagit krav med många utropstecken, överkörningar med extra allt och frågor följda av smattrande svordomsskottsalvor. 

Jag har häpnat många gånger. Fått gåshud lika många. Försökt se det komiska i påhoppen, stundtals extremt verklighetsfrånvända, men skrattet fastnar i halsgropen. Varje gång.

Jag har ändå haft tur. Stöd från min skolledning. Inte behövt möta attackerna ensam. Tillsammans har vi, vid behov, hanterat föräldrar med foten nedsatt och bestämda silkesvantar på. Hit men inte längre. Vi är proffsen. Lita på oss. Jag har varit uppbackad och känt mig värdefull.

Jag vet inte på vilka rosa skolmoln jag balanserat den senaste tiden. Däremot vet jag att det är hårt att vakna upp mitt i den pågående administrativa förnedringen av Sveriges lärare. Jag kommer aldrig att förlika mig med det som händer för fullt under tystnad. Det är dags att ifrågasätta systemet. 

Förr var arbetsgången; galet mejl, möte med förklaring och insikt, fortsatt gott samarbete för elevutveckling. Slutet gott allting gott. Det var då. Nu ska skolledningen skriva slutet för de är nämligen skyldiga att rapportera sina oskyldiga lärare till huvudman. Huvudman! ”Anmälan – kännedom om kränkande behandling/diskriminering/trakasserier” upprättas, baserad på skolledningens känsla i ärendet. 

Ingen lärare ska behöva arbeta ensam i hotfulla situationer.

Den knapptrycks sedan iväg, trots att det visat sig att ingen elev kränktes eller frystes ut. Jag vill skrika till alla huvudmän att de borde veta bättre. Backa upp kompetenta lärare istället för att skriva en anmälan med mitt namn på, ditt namn på, våra namn på! Dokumentet innehåller också information om att utredningen är avslutad och att ingen regelvidrighet skedde. Men det ska kryssas i rutan ”Kränkning avser: personal – elev”?

Jag känner att det är helt fel väg att gå. Att förnedra vår fenomenala och hårt arbetande lärarkår, för att skolledningen ska ha ryggen fri. För det kan ju vara så att föräldern får för sig att anmäla till Skolinspektionen om några år? Till BO? Då har en duktig skolledning koll på både datum och ickehändelse i sitt arkiv. Huvudmannen också, inte att förglömma. En del kommuner applåderar antalet anmälningar till huvudman. Skolan ses som handlingskraftig. Jippi.

Även om dokumentet bara ska ligga och dö i något låst metallskåp, även om mejl överfulla med anklagelser avslutas med möten i samförstånd, så uppmanas våra skolledare att trycka grön knapp. Vilket jävla övertramp. Vilket svek. Att ange lärare som inte har trampat över. Hur ska vi kunna glömma det?

Så. Tänk om. Tänk rätt. Läraryrket är tillräckligt utsatt som det är. När Dagens Nyheter och Lärarnas Riksförbund nyligen rapporterade om hur hotade lärare känner sig på sina arbetsplatser var procentandelen skyhög. Suck. Vårt bästa härligaste arbete blir inte mer attraktivt på arbetsmarknaden när tryggheten urholkas och vi låter kränkningskulturen segra. 

Ingen lärare ska behöva arbeta ensam i hotfulla situationer. Ingen ska behöva anges på ett dokument till huvudman på grund av vårdnadshavare som missuppfattat verksamheten. Här måste skolledarna få andra riktlinjer uppifrån. Det är ju ett lotteri vilka vårdnadshavare vi lärare blir tilldelade.

I veckan gick något sönder i mig. Men mitt proffsiga och alltid närvarande lärarjag log jokerbrett, skapade precis som planerat, trettiotvå hjärtiga armband med fina ord på. Solen lyste och mina elever var mysiga mot varandra. Min trygghet och yrkesstolthet däremot smetades ut över golvet i mötesrummet.

Ellinor Lundsten, utvecklingslärare i Stockholms stad

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.