Så är skolan 2045

Varje ämne för sig. Elever indelade efter ålder. Långa korridorer med separata klassrum. Vårt nutida skolsystem bär på ett starkt arv från industrialismen, både organisatoriskt och rent fysiskt. I en komplex och snabbt föränderlig tid, med globalisering, digitalisering, automatisering och en ökad heterogenitet, är det inte så konstigt att skolan och andra samhällsinstitutioner hamnat i en identitetskris, menar Daniel Lindén, seniorkonsult och framtidsstrateg på Kairos Future.

– Vi ser att de börjar knaka i fogarna när de ska hitta sig själva i en ny tid. Det gäller alla möjliga system vi byggt upp under lång tid – inte minst skolan. Det industriella tänkandet har genomsyrat skolan och utvecklingen av hur den ser ut i dag och på många sätt har skola och utbildning inte hängt med vad gäller att förändra sin leverans, säger han och fortsätter:

– Sverige är inte ensamt om att lägga allt mer fokus på skolans funktion i en värld där kunskaper och tankearbete blir en allt viktigare värdeskapande faktor i samhället. Samtidigt märker man att utbildningssystemen inte levererar som förr – det är inte lika enkelt att utbilda unga människor som det varit tidigare.

Om 30 år hoppas Daniel Lindén att skolan har frigjort sig från det industriella arvet och hittat en ny framgångsväg. Men det är inte stora politiska reformer på nationell nivå som kommer ta oss dit, menar han. Det är gräsrötterna, rektorer och inte minst lärarna själva, som ska driva denna förändring. De är verksamheten närmast och ser behoven, resonerar Daniel Lindén.

– Det rådande top down-tänkandet är en utmaning – att en minister ska berätta hur det ska vara och tro att det ska lösa skolans problem i en komplex verklighet med mycket skiftande förutsättningar. Stora delar av lärarkåren, rektorer och till viss del även kommunerna är helt passiviserade i den här utvecklingsrörelsen och där måste det bli en förändring. I stället för att tro att lösningarna ska komma uppifrån och ner måste vi se till lokala förutsättningar. Jag tror att det är skolans aktörer på lägsta nivå, närmast verkligheten, som tillsammans med externa aktörer är krafterna som kommer att hitta det nya i skolan.

År 2045 kommer robotar vara ett betydligt vanligare inslag i vårt samhälle än de är i dag. Ingen som Skolvärlden intervjuat till detta reportage tror att lärarnas arbetsuppgifter kommer att ha övertagits av robotar, mer än möjligen vissa delar som utvärdering och rättning av prov. Däremot kommer en lärare om 30 år att undervisa elever som i sin tur ska ut i ett arbetsliv där robotar är ett självklart inslag. Inom vården växer robotteknologin redan i dag. Industrijobb handlar allt mer om att hantera datorer och robotar än om manuella insatser vid ett löpande band.

Linda Johansson, filosofie doktor i filosofi verksam vid Försvarshögskolan, skriver i sin uppmärksammade bok ”Äkta robotar” att ”förslaget att göra gymnasieskolan obligatorisk kan sägas vara ett försök att se till att ingen står utan den teoretiska utbildning som kommer att krävas för att över huvud taget få jobb i framtiden. Och den tendensen lär inte minska i och med robotarnas ökade intåg på arbetsmarknaden”.

Hon spår också att robotsamhället helt kan komma att förändra vår syn på vad arbete är: ”Det kan bli något mer kreativt för de flesta. Kanske nya sociala mönster uppstår”.

En som brinner för att skolan ska vara i takt med samtiden, inte minst vad gäller datorer och datalogiskt tänkande, är Peter Parnes, professor i distribuerade datasystem vid Luleå tekniska universitet och tidigare utvecklingschef för Google Sverige. Han vill föra in datakunskap som en del av alla skolämnen och är kritisk till att exempelvis fysik och kemi anses viktigare än datateknik, inte minst ur ett framtidsperspektiv.

– Jag menar inte att alla ska bli programmerare, men att ha förståelse för datorer och hur de fungerar är mycket viktigare än kemin runtomkring oss, säger han. Väldigt få kommer att bli kemister eller ens nyttja kemi i sitt yrke, men i princip alla kommer att använda datorer både i sina jobb och i privatlivet. Därför måste datalogiskt tänkande och entreprenöriellt lärande komma in starkare i skolan, säger Peter Parnes.

Om eleverna inte har tillgång till samma verktyg i skolan som på fritiden undergräver man sin egen ställning och tappar i relevans, anser han.

– När samhället utvecklas så måste också skolan utvecklas. Skolan ska givetvis undervisa för ett modernt samhälle – men frågan är för vilket samhälle? Är det samhället som det såg ut för 20–30 år sedan, då många av lärarna själva gick ut skolan? Är det samhället som det ser ut i dag – eller om 20–30 år?

Det är ingen enkel fråga att svara på, konstaterar han själv. Men en förutsättning för att hamna så rätt som möjligt är just att ge eleverna tillgång till samma tekniska utrustning som de använder hemma, menar Peter Parnes.

– Skolan ska inte vara en konstlad värld. Vi ska göra lärandeprocessen så lätt som möjligt och inte komplicera den. Har vi ett annat upplägg i skolan än utanför så gör vi det mer komplicerat än vi behöver.

För lärarna och skolledarna för det med sig ständiga krav på att omvärdera det de gör. Hur väsentligt är det att lära elever att hantera en svarv i en tid när hela beståndsdelar till nya hus kan tas fram ur en 3D-skrivare? Är det bättre att skapa en LED-tiara än att tälja en smörkniv?

– Det handlar om att hela tiden kunna ta till sig nya saker och jobba med dem i klassrummet. Lärarna måste vara framtidsspanare och själva vilja lära sig nya saker. Skolan i dag är väldigt uppdelad i ämnen, man läser ett ämne i taget och sitter i sina bänkar och det är väldigt strukturerat. Eleverna ska lösa uppgifter och lära sig fakta, som man tror att de kommer ha nytta av i sitt arbetsliv. Jag tror inte alls på det. Visst ska skolan ge baskunskaper och en basal allmänbildning, men vissa fakta kommer datorerna att lösa åt oss, säger Peter Parnes.

Om 30 år kommer vi skratta åt debatten om det är okej att ha mobiltelefoner i klassrummet eller inte, tror han.

– Internet och internetverktyg är redan en gigantisk del av vårt samhälle och kommer att växa ytterligare. I princip alla yrken kommer att datoriseras – många har redan gjort det. När vi googlar måste vi bryta ut nyckelord och tänka hur vi ska ställa en fråga så att Google kan besvara den, men det är bara en tidsfråga innan det ändras och vi kan ställa en mening rätt ut och få svar. Vi kommer ha någon med oss hela tiden som lyssnar på det vi säger. Informationen kommer bli mer och mer förädlad och ges efterhand som vi pratar. Den kommer att presenteras på olika sätt, inte som i dag i en mobiltelefon eller på annan skärm, utan vi kanske har linser med en skärm i.

Detta innebär inte att läraren är mindre viktig i skolan år 2045. I ett samhälle som utvecklas snabbt blir förmågan att lära in och lära om högst värdefull, och här har läraren en nyckelroll. Peter Parnes ser framför sig hur läraren blir mer av en coach eller tränare i klassrummet, som styr över olika situationer och vet hur olika elever bäst tar till sig kunskap och kan anpassa undervisningen efter det. Han hoppas också att lärarna i större grad kommer ta hjälp av utomstående specialister och vill bjuda in dem till sina klassrum.

– Redan 2009 gick jag en kurs på Stanford på nätet och lärde mig Iphone-programmering. Liknande saker kommer bli ett komplement till undervisningen i grundskolan, men återigen handlar det om att läraren måste våga släppa ifrån sig saker och bli mer av en coach.

Sharon Rider är professor i filosofi vid Uppsala universitet och ledare för forskningsprojektet ”Vad ska en svensk kunna?”, som finansieras av Vetenskapsrådet. Inom projektet ryms bland annat frågan om vilken betydelse bildningsidealen har i dagens och morgondagens Sverige. Sverige var länge ett föregångsland vad gäller att ge befolkningen lika chans till utbildning. I dag kan vi inte längre stoltsera med samma höga likvärdighet, men Sharon Rider hoppas att utvecklingen ska gå att vrida tillbaka.

– Jag vill absolut inte se att det blir som i USA. När jag först kom till Sverige var jag så imponerad av likvärdigheten. Hur folk som inte gått på universitet ändå kunde mer om politik och geografi än de flesta amerikaner. Lite hårdraget kan man säga att jag nu börjar känna att ”svenskarna hamnat på samma nivå som vi”. Allmänbildningsnivån har sjunkit kraftigt – en del av det beror på försämringar i utbildningssystemet, säger hon.

Sharon Rider är kritisk till det hon menar är en felaktig idé om vad kunskap är och säger att grund-
läggande kunskapsförmågor inte utvecklas genom att ”på förhand dela upp definierade färdigheter som klistras på varandra och bockas av som uppnådda resultat”.

– I vår vardag är det till exempel inte så att världen är uppdelad i matematiska saker och språkliga saker, utan på denna grundläggande nivå hänger språk och matematiskt tänkande i hög grad ihop. Men i grundskolan behandlar man ämnena som av varandra oberoende områden. Barnen får si och så många timmar matte, si och så många timmar svenska, si och så många timmar engelska och så vidare.

Hon menar också att undervisningen i dag är för anpassad till prov och betygssättning, vilket gör att provresultaten blir summativa. I framtiden hoppas hon att vi har en bedömning som fungerar mer formativt även i praktiken.

– Den enda nyttan med dagens betygssystem är att det ger ett förment objektivt mått till administratörer och politiker som vill känna att de har insikt i och kontroll över utbildningen. Det är ett verktyg för redovisning, inte för undervisning. Jag skulle hellre se en mindre detaljerad styrning av betygssättningen och ett system som gav läraren större möjlighet att använda prov som ett moment bland andra i sin lärargärning.

Om 30 år önskar Rider att vi har lämnat dagens mekaniska syn på kunskap och att bildningstänkandet i högre grad genomsyrar utbildningsväsendet. Hon drar paralleller mellan vår omvälvande tid av globalisering och digitalisering med upplysningens revolutioner, uppror mot ståndssamhället och inledningen på industrialiseringen.

– Skillnaden är att man under upplysningen försökte formulera en koherent idé om vad man ville ha för framtid och hur utbildningen skulle bidra till det – skolan handlar ju om vilken framtid vi vill ha. Men jag ser i dag inget allvarligt försök att formulera en idé om skolan bortom partipolitiska ideologier eller ekonomiska intressen. Det är inte som att någon har bestämt sig för att låta saken bero, men uppgivenheten gör att vi i praktiken låter marknaden styra, säger Sharon Rider.

År 2045 hoppas hon att skolan står under statlig kontroll. Sverige är för litet för att ha så många olika huvudmän, argumenterar hon. Hon önskar också att lärarstudenterna framöver i högre grad läser sina ämnen ihop med andra studenter.

– Det skulle ge en bättre helhetssyn av ämnena de sedan ska undervisa i. Det var bättre när de läste ett huvudämne och ett biämne och sedan kompletterade med andra yrkesrelevanta kurser för att få sin examen. Oavsett om det allmänna lärarkunnandet kallas för pedagogik eller didaktik bör dessa moment utvecklas utifrån, och i samklang med, ämnenas särart.

En som också varnar för att låta marknaden bestämma hur framtidens skolsystem ska se ut är Valerie Hannon, forskare, en av grundarna av Innovation Unit, rådgivare till OECD och flitig föreläsare om framtidens lärande. Det skulle enligt henne skapa stora klyftor och leda till att vi får en grupp som snabbt kommer in i ett transformerat skolsystem medan andra skulle hamna på efterkälken.

Valerie Hannon menar att allt för mycket av den förda skolpolitiken världen över handlar om att lappa och laga befintliga system, när vi i själva verket skulle behöva något helt nytt och komma bort från det industriella skolarvet.

– 1900-talets skola är under press, beroende på faktorer som globalisering, demografi, miljöpåverkan, finansiella kriser och ekonomisk turbulens, sa Valerie Hannon vid en hearing i riksdagen i fjol.

Hon vill se ett helt nytt lärandelandskap, med fokus på det hon kallar ”färdigheter för det 21:a århundradet” där saker som kreativitet, hållbarhet, samarbetsförmåga och analytiskt tänkande tar större plats. I sitt tal i riksdagen poängterade Hannon att skolan självklart även i framtiden måste ge eleverna goda kunskaper i att läsa, räkna och skriva – men att vi måste bli mycket bättre på att se de stora samtids- och framtidsfrågorna. Hur ska vi någonsin komma tillrätta med klimatförändringar om vi inte låter ett hållbarhetstänk genomsyra utbildningsväsendet? frågar hon sig.

– Vi måste prata om vilka värderingar och färdigheter vi ska rusta våra unga med. Vi måste utbilda människor så att de förstår de utmaningar vi står inför, inte minst vad gäller hoten mot vår planet.

Valerie Hannon lyfter även fram att lärandet i allt större utsträckning kommer fortskrida livet igenom; det är inget vi kommer anse oss vara klara med bara för att vi avlagt examen.

Daniel Lindén på Kairos Future är inne på samma spår:

– Ett mål med en skola och ett utbildningssystem måste vara att lära människor att utveckla sin förmåga att självständigt lära sig saker. Det är viktigt både för utbildningssystemet som sådant, men också för oss människor i ett allt mer rörligt och föränderligt arbetsliv i framtiden. När kognitionsvetenskap och neurovetenskap möter pedagogiken kommer vi få väsentligt bättre nycklar till att hitta individers förmåga och inspiration till att lära sig. Hur får vi människor att vilja utvecklas som individer? Att lära om och lära nytt kommer bli en ny baskunskap.

Kommer vi ha kvar grundskola, gymnasium och läroplaner i liknande former som i dag, tror du?

– Samhällen och nationer kommer alltid att ha ett intresse av att försöka styra vad folk lär sig – det finns en nytta i det. Däremot tror jag att det kommer luckras upp hur man tar sig an läroplanen och i vilken takt skolgången sker. Vissa kommer gå ut grundskola och gymnasium på sex år, andra på 15 år. Det väsentliga är inte hur fort det går utan att man får en grund för ett liv där man kan fortsätta utvecklas. Att tro att alla gör det i samma takt – att vi kan ”batch-producera” elever i ett plats- och tidsbundet gemensamt format – det tror jag att vi kommer överge.

En ökad diversifiering kommer skapa nya karriärvägar för lärarna, tror både Daniel Lindén och Bo Jansson, ordförande för Lärarnas Riksförbund.

– Att vi är för fast i formerna har jag ofta tänkt på under min långa lärarkarriär. Vi är ju en kår av specialister och inte av allmänlärare. Vi är bra på olika saker och har olika ämnesdjup och eleverna måste få chans att ta del av våra olika förmågor, säger Bo Jansson och tillägger:

– I framtiden tror jag att lärarna kommer ha ännu större betydelse än i dag. I en mångfacetterad värld så behövs vägledningen som en utbildad och kunnig lärare kan ge. För många elever kommer lärarna vara helt avgörande för hur de lyckas i sina studier och med sina livsval. Det har vi sett hittills, och när vi varit på väg mot en annan utveckling så har vi behövt bryta den.

Bo Jansson är övertygad om att lärarnas löner år 2045 kraftigt har närmat sig jämförbara yrkes-
gruppers. Löneutvecklingen kommer drivas på av lärarbristen, som han poängterar måste lösas i en
betydligt närmare framtid.

– Men visst kommer krisen vi har att sätta fart på löneutvecklingen.

Hur ska facket utvecklas de kommande decennierna?

– Det handlar om att fortsätta vara relevant för medlemmarna. Att människor inom samma profession behöver varandra för att bli starkare är fortfarande en väldigt smart idé. 30 år framåt kommer det inte vara så att ensam är stark – det vore en konstig tanke. Facket är ett fantastiskt nätverk och erbjuder många intressegemenskaper som vi måste bli bättre på att utnyttja. Inte minst våra unga medlemmar efterfrågar mycket mer av professionsutveckling inom facket; ämnesspecialisering och hur andra gör i olika frågor, säger Bo Jansson och tillägger:

– Vi ska inte ta över arbetsgivarens fortbildningsansvar men jag vet att lärare vill ha ett utvidgat kollegium att diskutera frågor med. Om inte facket är med och tar ansvar för professionsutveckling och pedagogisk utveckling så kommer någon annan att göra det. Vi måste ta tag i den frågan utan att för ett ögonblick släppa lön och villkor.