”Så blir det inte när jag läser”

1. I tisdags var det heldagsseminarium med ett tjugotal erfarna lärare i en sal på Högskolan i Gävle, en kurs administrerad av Skolverket som handlar om entreprenöriellt lärande – i minst sagt kritisk belysning. Deltagarna kommer från hela förskole- och skolområdet.

En av deltagarna, drygt 40 år och lärare sedan sjutton år, berättar att hon för en tid sedan kom in till sin klass, en fyra, för att inleda arbetet med vikingatiden. Hon berättar att hon ett kort ögonblick blir stående på tröskeln till salen, betraktande en klass i kaos och i den begynnande sucken hör hon sig säga med hög röst och med glädje, en glädje som får alla eleverna att lyssna:

– Här är Sigrid.

Barnen tittar till vänster om vår kollega och tycks se Sigrid och lektionen är igång, en lektion där Sigrid svarar på en rad frågor och även ställer frågor till barnen.

– Barnen accepterade bums Sigrid och för dem var hon en besökare från vikingatiden och jag vet inte varifrån Sigrid kom. Hon bara var där som något alldeles naturligt för såväl barnen som för mig och jag hade aldrig gjort nåt sånt förr.

Dagen därpå är det första vår kollega hör från barnen:

– Kommer Sigrid idag, också?

2. Dagen efter seminariet, promenerar jag till buss 501 i Skutskär. Jag är lite sen och raskar på stegen och går förbi en man i trettiofemårsåldern, som säger:

– Majjen, Bengt. Brådis?

Jag saktar in och tar Johan i handen och vi går tillsammans till hållplatsen. Han ska vidare ner i byn, men vi hinner språkas vid en stund och han berättar att han ska träffa en hand-läggare på Arbetsförmedlingen:

– Äntligen, säger han. Det verkar som att jag får en praktikplats som kan bli en anställning.

– Du, säger han. Kommer du ihåg när du läste? Läste högt?

– Ja, du menar..?

– Ja, fiskafänget. Moberg! Fattar’u!

Bussen har kommit och vi vinkar farväl. Under bussresan till Gävle funderar jag på det korta mötet med Johan och minns det som jag senare kommer att leta fram ur dagboken från 1994, då Johan gick i åttan och jag var hans klassföreståndare och lärare i svenska.

3. Det är fredag förmiddag sent i september och dubbellektion i svenska i klass 8B och det är för snart tjugo år sedan,
i en tid när vi lärare hade stor frihet och stort ansvar för verksamhetens utformning, möjlighet att utveckla undervisningskonsten och tid att planera och genomföra lektioner som vi också hann utvärdera och lära av.

Sal 10 är inrymd i slutet av korridoren i ett rött tegelhus, byggt 1962, med platt tak och svagt bruna fuktringar i takskivorna.

Magistern sitter ovanligt nog i katedern, hög-läsande. De tjugofyra flickorna och pojkarna ser ut att lyssna intensivt och det tycks som att läraren är väl förtrogen med den text han läser: ett avsnitt ur Vilhelm Mobergs ”Din stund på jorden”.

Det är berättelsen om den där söndagen i augusti när Alberts storebror Sigfrid och Albert går med snärjor runt den bottenlösa Svarthöljan, en gungande barfotagång på dyarna och storgäddan lockar.

När läraren läst klart, packar eleverna ihop sina saker och lämnar sal 10. Längst fram med bänken kant i kant med katedern sitter Johan kvar, fortfarande med stolen tillbakaskjuten, händerna knäppta och hakan mot händerna. Läraren suddar tavlan och packar ned sina pinaler i den svarta Fjällrävenryggsäcken, stora modellen. Sakta reser Johan sig upp och ställer in stolen, tar på sig jackan och går fram till magistern, sträcker fram handen och säger:

Tack, majjen. Så där blir det inte när jag läser.

Om Bengt Söderhäll

Bengt Söderhäll är lärare, universitetslektor i didaktik vid Högskolan i Gävle, poet med sex diktsamlingar utgivna, en av grundarna till och ordförande i Stig Dagermansällskapet. Musiker, har tillsammans med Urban Forsgren gjort tre skivor med tonsättningar av Dagermantexter. Arbetar med avhandlingen ”Läraren i litteraturen”.