Så stoppar du medrasisten i klassrummet
Det är dags att våga säga ifrån och sluta vara medrasist.
Det menar Lovisa Fhager Havdelin, generalsekreterare på Teskedsorden, som tipsar om hur man som lärare kan agera för att undvika rasistsnacket bland elever och lärarkollegor i skolan.
1. Avbryt: Förhindra personen från att fortsätta. Det enda argument du behöver är att alla människor är lika värda. Det står i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som togs fram 1948 efter andra världskrigets fasor. Första artikeln inleds med ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”.
2. Höj blicken: Se dig omkring. Om en utsatt person är närvarande kan du tilltala hen direkt och tydligt visa att du såg vad som hände och att du finns där som ett stöd.
3. Undersök: Kolla upp vilket arbete som försiggår på skolan. Undersök kring frågor som värderingar som mänskliga rättigheter och motverka främlingsfientliga åsikter.
4. Fortsätt, eller inled, arbetet: Gör någonting som är mer långsiktigt och som är en pågående process. Inte bara arrangera en temadag för att en situation har uppstått på skolan. Inledd i stället en process på arbetsplatsen där man arbetar för att motverka främlingsfientliga åsikter.
Detta bör du undvika:
Påtala: Det är inte alltid rätt att konfrontera en tioåring framför ett gäng kompisar. Man kan tappa förtroende och tillit. Jag tror i stället väldigt mycket på samtal och pedagogik.
Anmäla: Det är inte alltid heller rätt att anmäla ett barn i detta ärendet.
Har du någon gång upplevt den obehagliga stämningen som infinner sig när en lärarkollega eller elev uttrycker sig rasistiskt på skolan? Säger du ifrån om någon uttrycker sig rasistiskt i klassrummet? Det är inte helt enkelt hur man som vuxen bör agera gentemot elever och kollegor på skolan som säger rasistiska kommentarer i vardagen.
Men lärare har ett ansvar att agera gentemot eleverna på skolan.
Stiftelsen Teskedsorden arbetar för ökad mångfald och tolerans i samhället, främst genom projekt riktade till skolan. Teskedsordens senaste kampanj ”Var inte medrasist” uppmärksammar att alla har ansvar att säga ifrån när vardagsrasismen visar sig i vardagen.
Under höstterminen fortsätter kampanjarbetet och vid årsskiftet planerar stiftelsen att lansera en app som riktar sig till ungdomar, och alla som vill spela, där man kan få erfara fiktiva upplevelser kring rasism. Till spelet kommer det att finnas en lärarhandledning som riktar sig högstadie- och gymnasielärare.
– Kampanjen handlar om att uppmärksamma och påtala det samtalsklimatet som äger rum i vårt samhälle. Sedan kommer den här konstruktiva möjligheten till upplevelsebaserat lärande om ungefär ett halvår, säger stiftelsens generalsekreterare, Lovisa Fhager Havdelin.
I kampanjen ger Teskedsorden tips till vuxna om hur man kan agera i vardagen, men när det kommer till barn och ungdomar på skolan är det en speciell situation.
– Barn och ungdomar härmar många gånger vuxna personers beteenden. Men man kan inte ställa samma krav vad gäller konsekvenständ då de inte har haft samma möjlighet att få utveckla sina åsikter under en längre tid. Det är jätteviktigt att det finns ett mjukare förhållningsätt till barn och ungdomar som är mer baserat på dialog och samtal, än på konfrontation, säger hon.
Enligt en sifo-undersökning, på̊ uppdrag av Teskedsorden, har 44 procent en eller flera gånger under det senaste halvåret varit med om att någon agerat eller uttryckt sig rasistiskt. Men inte ens hälften av dom som var med och såg eller hörde, sa ifrån.
Hur hanterar man rasistsnacket i vardagen?
– För det första handlar det om att man ska avbryta. Om man hör någon säga någonting kränkande eller nedlåtande om människor på ett generaliserande sätt ska man avbryta och påtala att det inte är okej att prata så om andra människor, säger Lovisa Fhager Havdelin och fortsätter:
– Det kan man göra även till barn och ungdomar. Gör ett markerande. Sedan hur man går vidare – på vilket sätt man påtalar att det som sägs är rasistiskt eller hur man gör själva konfrontationen – det är det som skiljer åt om man är barn eller vuxen.
Nästa steg handlar om att man som vuxen ska höja blicken. Ser man någon som utsätts för rasism måste man visa sitt stöd och att man finns där.
– Många gånger lämnas de här människorna helt ensamma. Är det då till exempel i skolans miljö är det på sin plats att påtala till sin närmaste chef om man ser något. Gå vidare med ärendet, man kan inte bara låta det vara. Vem man anmäler till däremot beror på vilken situation du befinner dig i. Men att man i alla fall berättar vad som har hänt.
Vad man ska vidta för åtgärder efter att man påtalat beror väldigt mycket på hur långt skolan har kommit i arbetet med de här frågorna, menar Lovisa Fhager Havdelin.
– Skolan kanske redan har aktivt en process igång? Eller är det så att man överhuvudtaget inte har pratat om rasism på arbetsplatsen? Det är väldigt situationsbaserat. Vad som ska göras kan bara läraren och skolledaren på den skolan avgöra. Det är kontraproduktivt om någon som inte har lokalkännedom går in och säger åt folk vad de ska göra.
Är fler medrasister i Sverige än vad vi vågar tror?
– Ja, det tror jag. Jag tror dessutom att vi har en dimension i det svenska samhället av att veta vad vi ska säga när. Det är inte heller alltid så att för att man säger någonting rasistiskt att man är rasist. Det kan bottna i okunskap eller bristande erfarenhet med personerna man pratar om – vilket gör att man generaliserar. Men jag tror tyvärr att det finns väldigt mycket attityder som ligger och bubblar ytan eftersom vi enligt sifo-undersökningen i många situationer inte aktivt agerar när någon annan säger någonting rasistiskt.
Man är otrolig påverkningsbar under den perioden i livet som ungdom, vilket innebär om någon befäster den typen av negativa attityder och uttryck – då finns det en stor risk att det får en spridning och normaliseras på skolan.
– Jobbar man med frågor som rasism och främlingsfientliga åsikter så finns det mycket annat utrymme till att undervisningen kan flyta på bättre för att de får en öka respekt för människor i klassrummet.