Samspel behövs mellan praktisk kunskap, teori och empiri

I skollagen står det att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men vad betyder det egentligen? 

Sverige har översköljts av den ena mirakelmetoden efter den andra de senaste 20 åren: PBL, lärstilar, entreprenöriellt lärande och flippade klassrum för att ta några exempel. Vetenskapen har använts som redskap för att lyfta fram förträffligheten hos den specifika metodiken. 

Men har metoderna utprövats på elever där man haft ett ingångsvärde och ett utgångsvärde på elevernas kunskaper, för att kunna se elevernas resultatförbättring? Nej, så är det inte. 

För att vetenskapsmannen ska få trovärdighet i sin egen forskning hänvisas till annan forskning, som kan vara helt irrelevant för den aktuella studien, eller till utländska studier som saknar betydelse eftersom ramfaktorer, skolkultur och traditioner skiljer sig så mycket att skolsystemen inte går att jämföra. Men detta verkar spela mindre roll. 

Någon hypotes som forskaren försöker falsifiera genom att utsätta sin hypotes för någon slags empirisk prövning i form av elevkunnande, klassrumsstudier eller intervjuer, finns inte. Lägg därtill att det inom pedagogisk forskning inte verkar vara så noga med forskningsmetodik. 

De centrala begreppen validitet, det vill säga vad som avses mätas, och reliabilitet, det vill säga att vi mäter på ett säkert sätt, används högst godtyckligt. 

En del forskare åker land och rike runt för att i skolor och kommuner föreläsa om vad vetenskapen säger och använder sig av forskning där både validitet och reliabilitet är helt satt ur spel. 

Hur vet vi att beprövad erfarenhet fungerar? Genom att följa upp elevernas resultat.

Om halva klassen behöver gå till specialläraren för att ens hänga med, eller 25 procent av klassen inte klarar ett prov, är det inte fel på eleverna. Då är det fel på metodiken eller i värsta fall på den som använder sig av metodiken, det vill säga läraren. 

Betyg och resultatuppföljning är inte i första hand ett mått på hur bra eleverna är, utan talar om kvaliteten på organisationen och läraren för oss. 

Hur kommer det sig att inte alla elever lyckas? Vad kan jag konkret göra annorlunda? Hur behöver jag förändra min metodik? Det är direkt avgörande frågor. 

Vilka beprövade erfarenheter ska vi använda oss av? Givetvis den som gör att alla elever uppnår kunskapskraven. 

En lärare som efter ett visst antal år skaffat sig en praktisk erfarenhet där eleverna når kunskapsmålen får sällan respekt för det. Denna vitala kunskap är inte någonting värt om en forskare säger något annat. 

Professor Dylan Wiliams skriver i ”Assessment for learning”: ”Jag tror inte att vi ska tala om för lärare vad de ska göra. I stället är det som behövs metoder som stöder lärare i att reflektera över sin egen praktik på ett systematiskt sätt, för att bygga på deras tillgängliga kunskapsbas och kanske det viktigaste, att lära sig av sina misstag” (översättning Eva Hartell). 

Det vill säga ett samspel mellan praktisk kunskap, teori och empiri.