Skolan kan lindra vuxenstressen

Det var en både skör och hoppfull tid. Jag minns känslan av att hela livet låg framför mig. Gymnasiet var äntligen över. Jag kunde göra vad som helst.

Samtidigt var livet slut. Ramarna och tryggheten var borta. Kompisarna försvann åt olika håll. Världen som skulle öppna sig visade sig vara trög som sirap, jag var osäker och förvirrad – det var inte alls som i drömmarna.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig för så jag stack iväg på jakt efter en gammal olycklig kärlek i Paris och jobbade som servitör ett par månader. Åkte hem, knegade på lager och som nattportier. Sparade pengar, åkte på en bilresa fram och tillbaka till Indien. 

Känslan av att hela världen svajade avtog inte. Jag undrade när det riktiga livet skulle börja. När skulle vuxenhetens lugn och stadga infinna sig? 

Min nya ungdomsroman ”Vill ha dig så illa” befinner sig just där, i glappet som infinner sig efter gymnasiet men innan något annat hunnit börja. 

Vi får följa ett kompisgäng på sex personer. Det är dags att försöka bli vuxen och förverkliga sig själv, men det är svårt, nästan omöjligt, man sitter fast i strukturer och klasstillhörighet. 

Mina huvudpersoner längtar efter kärlek och trygghet, men när den väl kommer är de oförmögna att ta emot den. Vännerna har börjat växa ifrån varandra, men de är ännu inte beredda att skiljas åt. Först ska det göra riktigt ont. 

För mig lade sig lugnet till slut. Som det gör för de flesta. Även om det tog några år. Det är skönt att vara trettiotre år och tvåbarnsfar. Jag längtar inte på något sätt tillbaka till de där uppslitande åren efter studenten, men faktum är att utan dem hade jag inte varit där jag är i dag. 

Jag är glad över att kompassen fick snurra hejvilt, att jag flyttade ett dussin gånger, att jag gick ett halvår på psykologlinjen och hoppade av, att jag prövade att gå en skrivarlinje, att jag jobbade på tusen olika ställen och att mitt hjärta fick gå i bitar. 

Hade jag inte varit så där förvirrad så hade jag inte kommit dit jag skulle. Jag gick sönder för att kunna bli hel igen.
Så vad hade jag behövt för stöd från skolan och lärarna den där våren jag tog studenten? 

Hade jag överhuvudtaget lyssnat på någon som försökt förbereda mig för den avgrund som skulle uppenbara sig? Det vet jag inte. Men jag vet att jag hade behövt det. 

Vi diskuterade aldrig frågan tillsammans med vuxna människor. Det var som om skolvärlden inte hade något att säga om vad som skulle hända efteråt. Trots att det i perioder var det enda jag tänkte på! 

Även om det redan är stressigt och ont om tid så borde gymnasieskolorna under elevernas sista år avsätta ordentligt med tid för diskussioner som inte enbart handlar om universitetsansökningar, prestation och karriärvägar. Samtal som lindrar stressen och manar till eftertanke. Vuxna som kommer utifrån och visar att de flesta vägar framåt är krokiga och fyllda av irrspår. Att förvirring i själva verket kan vara ett tillstånd av kreativitet om man vågar stå kvar i ovissheten och känna tillit till processen. 

Varje gymnasieskola kan fundera över hur de bäst kan förmedla den tryggheten till sina elever.

Gunnar Ardelilus
Författare och översättare