”Skolbesluten grundas allt mindre på forskning”
Jag läste med intresse John Steinbergs debattinlägg kring skolpolitik och värderingar. I huvudsak kan jag hålla med honom om hans huvudtes att skolpolitik i grunden är en fråga om värderingar. Men jag tycker han har missat en poäng, nämligen hur skolpolitiken i detta avseende har förändrats de senare åren.
De stora genomgripande besluten om skolreformerna en gång i tiden föregicks av ordentliga och grundliga offentliga utredningar. I dessa var ofta många vetenskapliga undersökningar utförda och de bästa av vetenskapsmännen fick framföra sina synpunkter. Vi behöver bara tänka på 1946 års skolkommission och alla de grundliga utredningar som föregick de stora skolreformerna i grundskola och gymnasieskola fram till 1980-talet. Här fanns det många vetenskapliga undersökningar som grund. Jag behöver till exempel bara erinra om hur grundligt differentieringsfrågorna behandlades inför grundskolereformerna. Ett annat exempel på en mycket forskningsanknuten utredning var den som gjordes för gymnasieskolan år 1982 och där professor Urban Dahllöf gjorde ett mycket grundligt arbete. Den var så gedigen att politikerna var helt oförmögna att fatta ett beslut med den som grund. Istället ledde den till den försöksverksamhet som pågick i gymnasieskolan under hela åttitalet.
Huruvida politikerna i det gamla systemet levde i föreställningen att man kunde fatta beslut på vetenskaplig grund är svårt att säga – det varierade nog – men de grundliga utredningarna gav dem i varje fall en grund att värdera emot. Men mot åttiotalets sluts hade något hänt. När till exempel Göran Persson i början av nittiotalet skulle ta ett beslut om en ny gymnasieskola föregicks det av en mycket tunn utredning, där direktiven i stort var detsamma som resultat. Den sades vara baserad på försöksverksamheten, men de trådarna var mycket tunna. Istället hade själva utredandet i den förflyttats till departementet. Detta har senare blivit det helt vanliga inför senare skolbeslut: en kort intern departementsutredning där direktiven är ungefär detsamma som förslag till beslut. Grunden för beslutet blir då i princip det som ministern tyckte när han gav direktiven.
Den här modellen för skolpolitisk värdering kan man litet hårddraget säga har fulländats under den Björklundska eran. De beslut som har gjorts har sällan varit grundade på någon utredning och nästan aldrig på någon forskning. Direktiven har ofta varit detsamma som förslag till beslut. Här får då skolpolitiken en ny dimension. Det är inte bara fråga om att man fullt ut accepterat att skolpolitik är en fråga om värderingar. Man har också accepterat att man inte behöver någon grund att värdera emot. Detta har öppnat för ett adhoc-tyckande i skolpolitiken som ofta varit mycket dagsländebetingat. Ena dagen kan det vara lämpligt att tycka till i den skolfrågan, och nästa dag kan man tycka till i en annan skolfråga på ett helt annat sätt och man behöver inte känna sig bunden till att forskningen har visat att det finns några samband som visat på något helt annat. Inte heller behöver man se till att värderingarna är någorlunda konsistenta från det ena beslutet till det andra. Jag avstår från att exemplifiera vilka av de senare skolbesluten som fattats enligt denna modell, men det finns några stycken. Jag antar att de politiker som en gång i tiden tog de stora skolbesluten – efter 1946 års skolkommission och på femtio- sextiotalen – skulle vända sig några gånger i sina gravar om de fick ta del av den nutida skolpolitiken.
Min slutsats i detta inlägg är att man kanske måste skilja på värderingar och värderingar. En skolpolitisk värdering kan ha någon grund som den har värderats emot. Det har då funnits fakta och samband som talar för det ena eller det andra, och värderingen har bestått i att välja mellan de olika alternativ som öppnats. En annan skolpolitisk värdering kan vara helt ogrundad och fri från bakomliggande fakta och samband. Den närmare sig då ett dagsländetyckande. Tyvärr tycker jag att den senare typen av värderingar har legaliserats och kommit att dominera den svenska skolpolitiken på senare år. Men detta är min värdering.
Martin Järnek
Filosofie doktor, före detta undervisningsråd och rapportförfattare av ”Valfrihet – fiktion och verklighet”