Gunnar Ardelius är författare och översättare.
Sluta kämpa med killarna
Vad innebär det att ha läsare? Och hur får man någon att läsa? För mig som författare är läsare något abstrakt. Ibland hör de av sig, då och då träffar jag några av dem, men de flesta är och förblir okända för mig.
Författare och översättare som hittills har skrivit fyra romaner. Den första, ”Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket”, nominerades till Augustpriset 2006. Är ordförande i Sveriges Författarförbund sedan 2012 och driver Fyren – ett forum
för unga författare och översättare.
För sju år sedan debuterade jag med en ungdomsroman. Sedan dess har jag ständigt fått höra om killarna som inte läser. Så ofta att de på sätt och vis är mer bekanta än läsarna. Tydligare. Som kompisar nästan. Alla talar om dem. På biblioteken och på bokmässorna, i tidningarna och i utredningarna. När folk hör att jag är författare får de något krävande i blicken: ”Jaha, du är en ung författare. Du skriver för unga. Du är man. Utmärkt. Då kanske du kan få några killar att läsa.”
Jag har hört det så ofta att jag stundtals varit övertygad om att mitt egentliga uppdrag är att få en kille att läsa.
Även på Författarförbundet talar vi kärlekstörstande om dessa ickeläsande varelser. Att få en kille att läsa verkar vara mer värt än hundra läsande flickor. Ändå är det få som lyckas. Det verkar som om energin riktas åt fel håll och på fel sätt. Det handlar givetvis om strukturer. Om hur samhället är konstruerat i stort, vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Det handlar delvis om klass. Det är till sist och syvende en demokratifråga.
Om man nu verkligen vill göra något åt problemet, hur ska man gå till väga? Än så länge är det bara Zlatan som har varit i närheten av en lösning. Han har på sitt oefterhärmliga vis presenterat något som är mycket attraktivt. Han har inte trugat och gullat.
Vad kan då jag som författare göra åt saken, förutom att skriva så bra böcker som möjligt? Vad kan du som lärare göra? Vad kan vi göra tillsammans?
Jag har ingen patentlösning, men några tips som kan hjälpa en bit på väg. Om vi alla bidrar med vårt unika perspektiv kan kanske kulturen en dag få vara välfärdens fjärde element: Vård, skola, omsorg och … kultur!
Att erbjuda eleverna samtal med professionella kulturskapare tycker jag att skolan skulle kunna bli mycket bättre på. Jag har gjort hundratals skolbesök. Jag älskar det. Det händer något magiskt nästan varje gång, inte med alla, men med tillräckligt många. Det krävs bättre strukturer för att låta författarna komma ut i skolorna. Rejälare satsningar för att framkalla det oväntade. Detta i kombination med förberedelser och uppföljande verksamhet. Här spelar skolbiblioteken en viktig roll. Det ska i varje skola finnas bemannade skolbibliotek, med utbildad personal. Utnyttja detta. Och sluta kämpa med de ickeläsande killarna. Allt man försöker bekämpa växer sig starkare.
Det gäller att vända perspektivet och fråga sig: Vad är en läsare?
En läsare är en gåva. Det är på samma sätt som med kärleken – tvång och manipulation fungerar inte.
Gunnar Ardelilus
Författare och översättare