”Sorglig företeelse att skylla på tidigare stadium”

När höstterminen drar igång står många gymnasielärare inför helt nya elever, med olika bakgrund och olika förutsättningar att klara av studierna. Att en överlämning sker, där mottagande lärare får relevant information om eleven, är inte givet. För en elev med funktionsnedsättning och behov av stöd kan en dålig överlämning påverka den fortsatta skolgången, liksom hur de mottagande lärarna kan utföra sitt uppdrag.

– Jag skulle säga att stödet, generellt sett, fungerar sämre i gymnasieskolan. Det beror dels på gymnasieskolans organisation. Läraren undervisar ofta eleven i någon enstaka kurs, man känner inte eleven på samma sätt. Skolverkets råd är anpassade för grundskolan och svårare att realisera i kurssystemet. Det är svårare att få till ett övergripande stöd, säger Wern Palmius, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten.

När en skola tar emot en ny elev med funktionsnedsättning fungerar det ofta bättre när svårigheten är uppenbar.

– Tar man emot en elev med synnedsättning anpassar man undervisningen för det, givetvis. Ett barn med neuropsykiatrisk diagnos kan däremot inte räkna med samma övergång och stöd, säger Wern Palmius.

Skolverket har uppmärksammat svårigheten med att ordna bra övergångar och gett ut ett stödmaterial för både den avlämnande och mottagande skolan.

– Att få till en bra övergång handlar till exempel om den dokumentation som ska föras, skolorna gör olika och det är klurigt att få till professionella dokument som är användbara för nästa skola. Det kan ta tid för informationen att nå fram och ibland stannar den på vägen, säger Sarah Neuman, och kollegan Erika Sjöberg tillägger:

– Samverkan kring eleven är en framgångsfaktor, det har forskning visat. Men att få med det tänket i övergången till gymnasiet är svårt.

På gymnasiet är till exempel risken större att elevhälsan jobbar för sig och personalen för sig.

– Vi erbjuder elevhälsan stöd så att de kan stötta lärare i deras arbete. Det är också viktigt att definiera vem som har ansvar för vad. Det är komplicerat på gymnasiet där man har många elever och kurser och lite tid, säger Erika Sjöberg.

Ett trumfkort har dock lärare på gymnasieskolan, menar de.

– Om eleven är godkänd från grundskolan, då har ju någon gjort något som gjorde det möjligt för hen att komma vidare. Den avlämnade skolan måste ha dokumentation. Men tyvärr finns det en sorglig företeelse att mottagande stadier alltid tittar kritiskt på de avlämnande och undrar ”hur kunde eleven bli godkänd?”. Det är sällan någon vill veta och ställer frågan ”men hur gjorde ni för att få eleven att nå E?”, säger Wern Palmius och fortsätter:

– Jag skulle kontakta tidigare lärare. Sen kan jag ju bedöma om de anpassningar som gjorts varit bortom rimlighetens gräns. Men jag skulle i alla fall försöka ta reda på det. Att det framstår som att eleven saknar kunskaper kan också handla om personens utsatthet, det behövs inte speciellt mycket psykisk press för att man ska bli ”dum”.

Det låter som det skulle kräva både tid och resurser? 

– Ja, men det handlar också om att tänka smart. Tänk om lärare får nyckeln som gör att eleven tar sig igenom skolan. Som rektor borde jag tycka att det är värt det och jag skulle se det som lärarfortbildning om en gymnasielärare besökte högstadiet. Vi har duktiga ämneslärare på gymnasiet, men de kan behöva mer kunskap om hur man anpassar undervisningen, säger Wern Palmius.

– Och sen får man inte glömma det mest grundläggande, att prata med eleven. Fråga hur man gjorde förut och hur eleven lär sig bäst. Det är jätteviktiga frågor att ställa. Och det gör de flesta lärare naturligtvis, säger Sarah Neuman. 

För att öka samverkan kring de elever som behöver särskilt stöd lyfter Wern Palmius ett utökat mentorskap, där mentorns uppgift är att stötta eleven i sitt lärande och ha mandat att säga till ämnesläraren vad som behöver anpassas till eleven.

– Ibland undrar jag om det verkligen varit en vinst att gymnasiet har kurser. Barn med funktionsnedsättning kan prestera väldigt olika över tid. Missar man en termin i åttan går det ofta att fixa. Men på gymnasiet är man körd. Och underkänns man i en kurs är det lätt att man ger upp helt, säger han.

SPSM efterfrågar en kultur på skolorna där läraren kan diskutera med rektor och elevhälsoteam kring det stöd och de resurser som behövs  när man har elever i klassen som man inte når fram till.

– Gymnasielärarna har näst intill ett omöjligt uppdrag med alla olika elever som de möter och ska anpassa sig till. Jag önskar att man kunde gå till sin rektor och säga: jag kan fixa det här barnet, men då måste du ge mig resurser, jag tar gärna emot den här eleven med funktionsnedsättning, men inte med det här antalet elever i klassen, säger Wern Palmius.

Är det inte svårt att ställa de kraven?

– Jo, det kan det nog vara. Jag skulle ta med skollagen och säga; detta är våra skyldigheter hur ska jag lösa detta? Man kan också få stöd från oss. Men som jag sa inledningsvis. Det är enklare när funktionshindret är synligt för alla, säger Wern Palmius.

– Jag är inte säker på att lärare vågar säga till sin rektor att man står inför något man inte kan lösa. Det blir som att man skulle vara en dålig lärare. Därför måste man skapa en samarbetskultur på skolan där det faktiskt är möjligt, där det är okej att be om det stöd man behöver för att kunna möta alla elever, säger Sarah Neuman.