stina_oscarsson

Stina Oscarson är regissör, författare och samhällsdebattör.

Debatt

Stina Oscarson: Om jag vore bildningsminister…

Debatt. Om Stina Oscarson, regissör, författare och samhällsdebattör, fick uppdraget som bildningsminister skulle ingenting bli sig likt. Här förklarar hon vad hon skulle göra.

Om jag blev utsedd till bildningsminister är det första jag skulle göra att säga: Tack. 

För förtroendet.

Och ert mod att inrätta en sådan. 

Det var å andra sidan på tiden!

Sedan skulle jag skriva en lapp till mig själv där det stod:

”Var aktsam och ödmjuk. Makt korrumperar. Pengar likaså. 

Var uppmärksam. För institutioner (inte minst politiska) tenderar att få människor att sluta tänka.”

Och sedan skulle jag skapa en struktur för att undvika detta. 

Och jag skulle införa kvotering. Nej. Lugn. Inte av kvinnor i bolagsstyrelser.

Medveten om att bildning kräver närvaro och tid för reflektion skulle jag läsa och svara på mail endast en gång per dag. Jag skulle stänga av telefonen helt vid alla möten. Vare sig det gällde arbete eller vänskap. 

Och jag skulle införa kvotering. Nej. Lugn. Inte av kvinnor i bolagsstyrelser, försvaret eller av personer med utländsk bakgrund på våra kulturinstitutioner. Jag är emot all form av sådant. Men privat anser jag att det är min skyldighet att… 

…för varje kvinnlig författare jag läser, läsa en manlig. 

…för varje fackbok från vänster, en från höger. 

…för varje nyhetssändning en dikt. 

Och så vidare.

Därefter skulle jag ta mig an mitt uppdrag. 

Och jag skulle då börja med att tillsätta en utredning. 

Nej, skratta inte nu. 

Jag menar inte den typen av utredningar vi har idag, som går ut på att ta fram ett underlag som ger legitimitet åt ett i förväg fattat beslut. 

Jag menar en riktig utredning. 

Av omutliga tjänstemän och forskare som vet att lägga all sin stolthet i saklig opartiskhet.  

Och de skulle få som uppdrag att ta reda på följande: 

Vilka krafter och strukturer i vårt samhälle underminerar en strävan efter bildning? 

Och som bilaga till direktiven skulle jag lägga Brechts dikt tvivlaren.

Och jag skulle be dem lägga ett särskilt fokus på New public managements intåg i offentlig verksamhet. På förvandlingen av kvalitativa mål till kvantitativa. På all den extra administrativa börda det skapat för och den avprofessionalisering det medfört av våra experter. 

Jag skulle be dem titta på hur de bildningsklyftor friskolereformen skapat påverkar demokratin. Och även på bostadspolitikens segregerade effekter. Asylpolitikens långa väntetider. Och målet om ekonomisk tillväxt.

För jag har mina misstankar. 

Och som bilaga till direktiven skulle jag lägga Brechts dikt ”Tvivlaren”. 

Och kanske även Szymborskas dikt ”Utopia”. 

En sådan omfattande utredning måste få tid på sig. Men jag skulle inte sitta overksam under tiden. 

Och vid mitt installationstal i riksdagen, om det nu hålls några såna, i annat fall skulle jag inrätta en sådan tradition. För jag tänker att det bör vara varje ministers skyldighet att visa ut en riktning. 

Där skulle jag citera Lorca. 

”Om jag var hungrig och tvingades tigga på gatan, skulle jag inte be om ett bröd utan om ett halvt bröd och en hel bok. Härifrån attackerar jag nu våldsamt dem som bara pratar om ekonomiska krav, utan att nämna det kulturella behovet som samhället högljutt kräver. Det är bra att alla människor får äta, men alla människor måste också veta. Annars omvandlas vi till maskiner i tjänst för ett samhällstillstånd.” 

Jag skulle under detta tal också nämna något om förslaget att kroppsvisitera deltagare i högskoleprovet för att komma till rätta med fusket. För att det är ett så bra exempel på hur vi i hela samhället idag blott sysslar med att bli av med symptom och inte komma åt orsakerna. För, tänker jag, vi kan ta i hur hårt vi vill mot studenter som fuskar men det måste vara något som är grundläggande fel i ett samhälle där eleverna inte själva inser värdet av bildning. Där det är siffran i betyget som räknas. Ett sådant land måste vara ett land som föraktar bildning. Och om jag skulle vara bildningsminister vore det mitt uppdrag att förvandla detta land till ett där man strävar efter bildning. 

Jag skulle lägga ett förslag om att införa en kulturell kanon och det skulle bli ett himla liv. 

Efter mitt tal skulle jag omedelbart se till att återlämna till lärarna tio veckors sommarlov så de skulle ha tid att läsa skönlitteratur, studera konst, och lyssna på musik. Något liknande skulle införas för bibliotekarier och säkert ett antal andra yrken. Inte minst politiker. Så att de hann läsa både underlag till de frågor de ska besluta om och sådant som skulle göra att de kanske inte fattar det beslut de själva först trodde. 

Därefter skulle jag lägga ett förslag att korta arbetsdagen till sex timmar för alla. Men det skulle nog dröja innan det gick igenom och under tiden skulle jag starta en bokcirkel i riksdagen. Tvärs över partigränserna där vi läste skönlitteratur och pratade. En gång i veckan. 

Jag skulle lägga ett förslag om att införa en kulturell kanon och det skulle bli ett himla liv. 

Men jag tror vi behöver gemensamma referenser. Och vi behöver bråka om vad som ska ingå i denna kanon. Ständigt. Det estetiska samtalet är i sig bildande. 

Och det skulle bildas motlistor och protestgrupper. Och vi skulle helt plötsligt börja diskutera litteratur. Förutsatt att vi inte förfaller till personangrepp på de som föreslår verk vi själva inte anser platsar. Men förhoppningsvis skulle de flesta inse att något sådant bara skulle verka obildat. 

Hur kommer kommande generationer att döma oss för detta?

När jag sedan blivit lite varm i kläderna skulle jag skapa ett forum där lärare varje år sökte besvara frågan: Vad är meningen med skolan? Är det att hjälpa eleverna att göra karriär i detta samhälle eller ge dem verktyg att förändra det? Och deltagandet i detta samtal skulle vara grunden för en lärarlegitimation. 

Och innan jag blev avskedad för att ha röstat mot partilinjen. Skulle jag ha sett till att det i riksdagen införts en ordning där man inför varje beslut som ska fattas tar en paus där man ser över sin argumentation ur tre perspektiv. 

Om vi tittar historiskt. Finns det något vi kan lära och som vi glömt ta hänsyn till?

Finns det människor som kommer påverkas av detta beslut, vars röst inte blivit hörd?

Hur kommer kommande generationer att döma oss för detta?

* * *

Därefter skulle jag med högburet huvud lämna min post till någon annan. 

Stina Oscarson, regissör, författare och samhällsdebattör och har gjort en serie poddsamtal (avsnitt 74–77) om bildning för Lärarnas Riksförbund

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm