Särskilt stöd  

Stödbehov missas vid skolbyte

Ju högre upp i årskurserna, desto fler elever får någon form av särskilt stöd. I årskurs nio har var femte pojke ett åtgärdsprogram. Men enligt Skolverkets statistik minskar stödinsatserna kraftigt i årskurs sju. 
– Vi misstänker att det kan vara så att dokumentationen kring en elevs stödbehov inte alltid följer med vid skolbyten. Det drabbar förstås eleverna, säger Ulrika Lundkvist på Skolverket.

Reglerna för särskilt stöd ändrades 1 juli 2014

Tidigare angavs att elevens behov av särskilt stöd skulle utredas så snart det befarades att eleven inte skulle nå de kunskapskrav som minst ska uppnås. Nytt är att om man sett över organisationen runt eleven och skolan märker att det inte räcker ska man sätta in extra anpassningar. Det är en stödinsats av mindre karaktär som oftast är möjlig att genomföra för lärare och övrig personal inom den vanliga undervisningen. Något formellt beslut om extra anpassningar behöver inte göras och det finns inget krav på att den ska dokumenteras i ett åtgärdsprogram. 

Åtgärdsprogram

Särskilt stöd är insatser av mer ingripande karaktär som inte är möjliga att genomföra för lärare inom den ordinarie undervisningen. Alla elever som är i behov av särskilt stöd ska ha ett åtgärdsprogram.  Av programmet ska framgå vilka behoven är, hur de ska tillgodoses och när åtgärderna ska följas upp och utvärderas.

Det finns situationer där särskilt stöd behöver ges omgående, utan att först sätta in extra anpassningar. Det är insatsernas omfattning och/eller varaktighet som skiljer särskilt stöd från det stöd som ges i form av extra anpassningar.

 

Alla elever som är i behov av särskilt stöd ska ha ett åtgärdsprogram. Enlig ny statistik från Skolverket hade drygt tolv procent av eleverna i grundskolan någon form av särskilt stöd under läsåret 2013/2014. Det är en minskning jämfört med läsåret innan men enligt Ulrika Lundqvist, chef på förskole- och grundskoleenheten på Skolverket, behöver det inte betyda att färre elever får stöd.

– Vår statistik bygger på hur många elever som har ett åtgärdsprogram. Utvärderingar har dock visat att det finns brister i när åtgärdsprogram upprättas. Det kan bero på att det råder en osäkerhet kring när en elevs stödbehov är sådant att det kan hanteras inom ramen för den ordinarie undervisningen och när en elev ska anses vara i behov av särskilt stöd.

Den lagändring som trädde ikraft i somras syftade till att tydliggöra när åtgärdsprogram ska upprättas. Stödinsatser ska i första hand ges i form av extra anpassningar. Om en elev befaras att inte nå kunskapskraven trots att extra anpassningar satts in ska en utredning om särskilt stöd göras. Ulrika Lundqvist menar att det därför är troligt att vi kommer att se en minskning av andelen åtgärdsprogram framöver.

Andelen elever som får särskilt stöd ökar årskurs för årskurs. I årskurs ett hade 4,4 procent av eleverna ett åtgärdsprogram, i årskurs sex var det drygt 14 procent och i årskurs nio fick drygt 17 procent av eleverna särskilt stöd. Oavsett årskurs är det betydligt fler pojkar än flickor som får särskilt stöd. I årskurs ett hade 3 procent av flickorna och 5,7 procent av pojkarna ett åtgärdsprogram, I årskurs nio är motsvarande siffra 14 respektive 20 procent.

Mellan årskurs sex och sju sker dock en tydlig minskning i andelen åtgärdsprogram.

– Vi misstänker att det kan vara så att dokumentationen kring en elev inte alltid följer med vid skolbyten och den nya skolan måste då upptäcka elevens stödbehov på nytt, säger Ulrika Lundqvist.
 
De ändringar som gjorts i skollagstiftningen, där man dels minskar elevernas individuella utvecklingsplaner men också förtydligar kraven på när ett åtgärdsprogram ska upprättas, har syftat till att minska lärares administrativa börda. Ulrika Lundqvist är tydlig med att detta inte får leda till att viktig information om elevens stödbehov faller bort och hon menar att det är viktigt att man verkligen hittar former för hur dokumentationen ska följa med vid bytet av skola. Det kan handla om när man byter årskurs men också elever som flyttar. 

Det talas mycket om vikten av att sätta in stöd tidigt, men enligt statistiken sätts det in mer stöd ju äldre eleverna blir. Hur ska man förstå det? 
– Problemet för skolorna är oftast inte att identifiera vilka elever som har svårigheter utan svårigheten handlar ofta om att sätta in rätt stöd så att de här eleverna ska komma vidare. Här måste huvudmännen se till att lärarna får kompetensutveckling och förutsättningar för att kunna möta den mångfald av eleverna vi faktiskt har i skolan idag.

Det som kanske är en liten svårighet i de yngre åldrarna kan växa och bli mycket större om man inte lyckas komma tillrätta med det tidigt. Ulrika Lundqvist menar att om man i större utsträckning lyckas fånga upp eleverna tidigt så skulle förmodligen delar av det stöd som nu sätt in i årskurs åtta och nio inte behövas. 

– Problemen kanske inte hade behövt uppstå om man hade kunnat möta elevens behov tidigare. Det kan naturligtvis vara svårt för en skola att sätta in ordentligt med resurser i tidiga åldrar samtidigt som många elever i de högre årskurserna behöver stöd. Men att vända en sådan här utveckling är viktigt och då måste man tänka långsiktigt.

Hur ska man lyckas med det? 
– Jag tror att den enda vägen är att man som huvudman tittar över hur resurser fördelas, styr om mot tidiga insatser och dit de behövs, och att man inte bara väntar och ser. Läraryrket är ett mycket komplext yrke och det måste tas på allvar. Som lärare behöver man kontinuerlig fortbildning, och man behöver förutsättningar för att kunna tillmötesgå alla elever.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm