Forskning

Svår balansgång på religionslektionerna

Religionskunskapslektionerna präglas inte sällan av ett starkt ”vi” och ”de”-tänkande där framförallt muslimer framstår som ”de andra”. Det visar Karin Kittelmann Flensers avhandling.
– Det gör det svårt att uppnå målen att undervisningen ska utveckla respekt och förståelse för människor med olika uppfattningar och bakgrunder.

Olika modeller för religions- undervisning

I Europa finns tre olika modeller för religionsundervisning. 

Ingen religionskunskap alls. Så ser det ut i Frankrike där det inte förekommer någon religionsundervisning inom det offentliga skolsystemet.

Konfessionell religionskunskapsundervisning. Förekommer till exempel i Belgien, Finland, Italien, Spanien och Tyskland, Österrike. Eleverna grupperas utifrån religionstillhörighet och undervisas ofta av representanter för den egna religionen. Kursplan och läromedel är avhängigt religiös inriktning.

Ickekonfessionell religionskunskapsundervisning. Förekommer förutom i Sverige ibland annat i Norge, England, Wales och Schweiz. I dessa länder sker religionsundervisningen tillsammans oavsett religions tillhörighet, och ämnet ska ge eleverna en neutral och objektiv bild av de olika religionerna.

 

Karin Kittelmann Flenser disputerar med sin avhandling ”Religious Education in Contemporary Pluralistic Sweden” fredagen den 11 december vid Göteborgs universitet.

Avhandlingen finns att läsa här.

Enligt ämnesplanerna för religionsundervisning på gymnasiet ska undervisningen ge eleverna möjlighet att reflektera över och analysera människors värderingar och trosföreställningar och därigenom utveckla respekt och förståelse för olika sätt att tänka och leva. Men att det är en uppgift som inte är alldeles enkel att leva upp till visar Karin Kittelmann Flensers avhandling.

– Min ingång var att i klassrummet sitter elever med väldigt olika bakgrunder. Många är inte troende alls samtidigt som där finns muslimer, kristna och elever som tillhör andra traditioner. Det är en tillgång men samtidigt en utmaning. Jag började leta efter studier kring hur man kan få till en bra klassrumsdialog utifrån elevernas egen förförståelse, men hittade nästan inget sådant alls.

Karin Kittelmann Flenser följde under avhandlingsarbetet 13 religionslärare i 24 klasser på tre större kommunala gymnasieskolor för att få en bild av hur ämnet konstrueras i praktiken. Sverige är ett av få länder som har icke-konfessionell religionsundervisning, där elever från olika religiösa traditioner möts, och enligt Karin Kittelman Flenser har ämnet en viktig uppgift i vårt pluralistiska samhälle för att ge eleverna förståelse för olika sätt att tänka.

– Men det som förvånade mig var att den sekularistiska diskursen var så oerhört dominerande. Ateism såg som neutralt och normalt och man pratade om religion som något väldigt konstigt och främmande, omöjligt att förena med att vara en modern, individualistisk och självständig människa.

I klassrummen konstruerades ett tydligt ”vi” och ”de”, och ”de andra” blev synonymt med troende i allmänhet och muslimer i synnerhet.

– Det problematiska med det är de här eleverna finns ju också i klassrummet. Det fanns elever som positionerade sig som del av olika muslimska, kristna och andra traditioner i alla klasser jag besökte. När den sekulära diskursen blir så stark blir de eleverna väldigt, väldigt tysta.

Samtidigt betonar Karin Kittelmann Flenser att det kritiska tänkande som ska genomsyra alla ämnen naturligtvis ska gälla även religionsundervisningen.

– Alla livsåskådningar ska kunna kritiseras och diskuteras. Problemet är om att det blir kritisera i betydelsen förlöjliga och om de som representerar åskådningen stereotypiseras och målas upp som väldigt annorlunda.

”Vi” och ”de”-tänkandet utmanades när man pratade om existentiella frågor och andlighet, då eleverna pratade mer fritt och prövade olika tankar. Karin Kittelmann Flenser menar att en av religionskunskapsämnets största utmaningar är att kunna motverka stereotypiseringen av ”de andra” om man ska kunna nå målen som handlar om förståelse för andra människors tankar och handlingar.

Hur kan man göra det?

– Utifrån vad jag har sett får det betydelse hur läraren organiserar undervisningen. Ofta går man igenom en religion i taget men om man istället jobbar utifrån teman som riter, bön, meditation, synen på döden etcetera så är det lättare att nå de nyanserade dialogerna som man eftersträvar. Då är det lättare att titta på hur man gör inom olika trosriktningar och koppla till hur man själv ser på detta och vilka ritualer finns i ett sekulärt samhälle. I de klassrummen blev inte ”vi” och ”de” lika starkt accentuerat.

Man kan också jobba med perspektivbyten och empatiövningar för att försöka förstå världen utifrån en annan människas perspektiv, säger hon. Kanske genom studiebesök eller rollspel.

– Jag tror också på att låta undervisningen pendla mellan ett inifrån- och utifrånperspektiv. Om det bara blir yttre fakta som islams fem pelare eller judiska matregler så får man ingen förståelse för vilken roll religionen kan spela i en människas liv.

Och även elevens egen bakgrund kan vara en tillgång i undervisningen betonar Karin Kittelmann Flenser att man inte får utgå ifrån att det är något eleven vill dela med sig av. 

– Idén om religionen som en privatsak är väldigt stark och många vill inte blotta sig i ett offentligt rum som klassrummet är. Man måste också vara medveten om att det här är ungdomar som kanske är inne i en process av att ifrågasätter sig egen bakgrund. De ska inte behöva bli representanter för en specifik tradition eller religion. 

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm