kg
Foto: Niklas Björling

”Det är synd om dagens lärare”

Jag är idag tacksam och glad över att jag i mitten av 1970-talet lämnade läraryrket. Inte för att jag vantrivdes. Tvärtom. Jag hade inga problem att upprätthålla disciplinen. Framför allt eleverna i den lilla högstadieskolan i Sangis där jag hade min första adjunktstjänst var underbara. Senare undervisade jag vuxna på en folkhögskola, det var också berikande fast på ett annat sätt.

Inte heller för att jag tjänade dåligt. Visserligen fick jag 2 000 kr mer i månaden på SR/SVT, trots att jag saknade formell journalistutbildning. Men det berodde på att jag blev arbetsledare. Studierektorslönen var säkert minst lika bra. Förmodligen bättre.

I huvudsak bytte jag för att jag ända sedan tioårsåldern drömt om att bli journalist. Att jag inte blev det från början berodde på yrkenas olika status. I mitt enkla småbrukarhem i en by i Norrbottens kustland var journalistens rykte ungefär detsamma som konstnärens. Därför valde jag ett mer respektabelt arbete. Egentligen hade det varit ok för mig att bli folkskollärare. Men det fanns ett hinder. Jag hade hört att man måste kunna spela orgel för att bli det. Och eftersom jag var totalt omusikalisk, så insåg jag att den banan var körd. Adjunkt däremot krävde ingen musikalitet, så jag åkte till Uppsala och läste de ämnen jag haft lättast för på gymnasiet – historia och engelska – kompletterade med statskunskap och pedagogik. Och vips på två och ett halvt år var jag färdig fil. mag. och efter ett års lärarhögskola behörig adjunkt.

Min mamma var mycket stolt, trots att hennes andre son hade en ännu finare utbildning – han blev professor. Både lön och ledighet gillade jag. Det var egentligen bara en sak som jag saknade. Det fanns inte några tydliga morötter för att anstränga sig som lärare. Enda karriärvägen var att bli studierektor och så småningom rektor. Om man inte lockades av de tråkiga studierektorsuppgifterna, så fanns inga utvecklingsmöjligheter.  Den skicklige läraren fick inte heller bättre betalt än den dålige.

Så jag valde kameran och mikrofonen framför pekpinnen. Jag tycker synd om dagens lärare. Jämfört med min generation har de lägre status och i förhållande till många andra akademiker sämre löneutveckling. Det är möjligt att, som Riksdagens utredningstjänst hävdar, löneeftersläpningen började redan på 1960-talet. Men mitt intryck är att det är kommunaliseringen som är roten till det onda. Lönestatistiken visar att skillnaden mellan till exempel förskollärare och gymnasie-/högstadielärare är mycket mindre nu än före Göran Perssons ”reform”. Jag unnar självklart förskolepersonal bra betalt. Men våra mest kvalificerade och välutbildade lärare jobbar på gymnasiet och högstadiet. Det ska synas tydligare i lönekuverten.

Jag tror att skolan måste förstatligas. Först då kan statusen och en likvärdig skola återupprättas. För mig är det en gåta att bara tre partier vill göra det. FP, V och SD.

K-G Bergström
Har varit lärare i sju år, samt tv-reporter med mera i 34 år. Idag är han politisk kommentator på Expressen.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm