Omöjligt att nå total rättvisa i betygen

Tidigare i vår skapade ett uppmärksammat fall en livlig debatt i media. Samma uppgift, som lämnades in av tre högstadieelever betygsattes av olika lärare med tre olika betyg: B, C och D. Diskrepansen i lärares betygsättning väckte både upprördhet och förvåning. Får det verkligen gå till så här? 

Betygsättning är ju en form av myndighetsutövning som inte går att överklaga och betyg ska dessutom spegla elevers kunskapsnivå på ett objektivt, likvärdigt och rättssäkert sätt. I likhet med forskning inom området visade de tre eleverna att så är inte fallet. Olikheter i betygsättning synliggör här hur svårt betygsättningsuppdraget kan vara. Vilka tänkbara förklaringar kan det finnas till dessa olikheter? 

För det första är det centrala innehållet i kursplanerna och värdeorden i kunskapskraven vagt formulerade och därmed tolkningsbara. Lärare har alltså stort handlingsutrymme vad gäller ämnesinnehåll och redan här kan skillnader i svårighetsgrad i kursinnehåll uppstå på både lokal och nationell nivå. 

Den objektiva betygsättningen bygger i grunden på subjektiva ställningstaganden, vilket i sig är en paradox. För det andra utgörs lärares dubbla uppdrag som ledare och domare av ytterligare en paradox. För att främja elevers lärande krävs att lärare förmår skapa ett gott lärandeklimat. De ska stötta och uppmuntra sina elever och göra lärandet lustfyllt. 

All uppmuntran till trots når vissa elever inte målen och läraren tvingas att sätta ett underkänt betyg. För det tredje ställer resultatstyrning och den ökade tilltron till mätbarhet krav på ökad effektivitet och konkurrenskraft. Inte sällan likställs hög betygsnivå med hög kvalitet, vilket också är en paradox, eftersom betyg per definition inte kan används som en kvalitetsmarkör. 

En effekt av denna utveckling är att elever betraktas alltmer som kunder på den konkurrensutsatta skolmarknaden, vilket i sin tur leder till att lärare kan utsättas för en mängd påtryckningar från både skolledning och föräldrar. 

Skolverket har nyligen utvärderat den utökade betygsskalan och kunskapskravens utformning. Enligt utvärderingen är andelen lärare, som känner att de kan sätta rättvisa betyg och som kan förklara för elever vad som krävs för de olika betygen, lägre 2015 än 2009. I rapporten betonas tydlighet och användbarhet som en förutsättning för likvärdighet i betygsättningen. 

Med utgångspunkt i ovanstående är det tveksamt om denna ambition överhuvudtaget är realistisk. Möjligtvis kan samhällsekonomiskt kostsamma lösningar såsom extern bedömning eller inträdesprov bidra till större likvärdighet. De skulle dessutom medföra mindre fokus på betyg och större fokus på lärande. Hursomhelst bör vi kanske acceptera det faktum att det är omöjligt att uppnå total rättvisa och likvärdighet i bedömning, särskilt inte när det handlar om något så komplext som kunskap.

Texten var tidigare publicerad i Skolvärlden nr 5 2016.