Utbildning i ständig förändring

– Det var studieförbunden som anordnade undervisningen, ofta i anslutning till de fackliga organisationerna. Invandringen bestod i huvudsak av arbetskraftsinvandring och ABF var en central aktör, berättar Jenny Rosén, lektor i svenska som andraspråk vid Högskolan i Dalarna.

Sedan dess har utbildningens form och innehåll förändrats många gånger. Sfi är en starkt politiskt påverkad utbildning, konstaterar Jenny Rosén, och tittar man på utbildningens syfte och mål så har de skiftat under åren.

– Det är inte så ofta vi debatterar syftet med andra utbildningsformer. Men när det gäller sfi är det inte självklart vems intresse utbildningen ska tjäna. 

I de utredningar som gjorts om sfi-utbildningen pekar man på att den har tre, delvis motstridiga, syften. För det första handlar det om individens språkutbildning och sfi som väg till fortsatta studier. För det andra om sfi som verktyg för en snabb etablering på arbetsmarknaden, och för det tredje om sfi som ett instrument för delaktighet i samhället.

– Ska sfi ge ett språk som gör att man är anställningsbar för första möjliga arbete eller ska utbildningen ge språkkunskaper så att man kan läsa vidare och kanske komplettera för att fortsätta inom ett tidigare yrke? Hur sfi-
utbildningen utformas beror på hur man besvarar den frågan. Sfi har alltid haft detta tredelade syfte, men tyngdpunkten har förflyttats under åren.

Vid starten var sfi nära knutet till arbetsplatsen då de flesta redan hade arbete. Det var viktigt att kunna hantera vardagsspråket för att kunna bli delaktig på
arbetsplatsen. När Sverige från 1980-talet och framåt fick ett större flyktingmottagande präglades sfi i stället av tanken om att vara en brygga till livet i Sverige, och av omsorg om invandraren.

– I dag är det arbetslinjen som gäller och att skapa anställningsbarhet hos nyanlända vuxna så snabbt som möjligt. Vi ser en ökning av arbetsmarknadsinslag där sfi-utbildningen riktas in mot ett yrkesspråk. Ett annat exempel är att man förespråkar en kombination av sfi med praktik eller jobb.

Det finns en generell bild av att de som läser sfi skulle vara i huvudsak lågutbildade personer från krigsdrabbade länder, menar Jenny Rosén.

– De finns naturligtvis. Men tittar man på utbildningsstatistiken så har den största gruppen inom sfi, 35 procent, mer än 13 års utbildning. Det finns en väldigt stor potential hos sfi-eleverna som det är viktigt att ta vara på.

En annan vanligt förekommande ståndpunkt i debatten är att ingenjörer och analfabeter inte ska sitta i samma klassrum.

– Faktum är att vi sedan 2002 haft en differentierad utbildning där det finns tre studievägar och fyra kurser. Vilken studieväg man går beror på utbildningsbakgrund och målsättningar i det nya landet.

För de lärare som arbetar inom sfi hoppas Jenny Rosén på mer stabilitet framöver.

Det underlättar om målen man jobbar mot inte ändras hela tiden. Men det handlar också om organisationen. Sfi upphandlas i allt högre grad av olika anordnare och det leder till temporära tjänster och att man inte kan utveckla undervisningen tillsammans långsiktigt. Att eleverna kommer och går påverkar också. Möjlighet till rörlighet ska förstås finnas men kan också leda till rörighet. Då blir det svårt att skapa en kvalificerad utbildning.