”Vad för slags utvecklingssamtal vill gymnasieeleverna egentligen ha?”

I vuxen ålder känns det som om min mamma delvis hörde en annan tid och värld till.

Uppvuxen i Warszawa på 1950- och 60-talet i en judisk familj på klassresa upp i den kommunistiska hierarkin, lade hon kolossal vikt vid sina barns utbildning. Därtill verkade följa en djup respekt för lärares omdömen och en svag tilltro till sin sons uppfattning om sin egen studiesituation.

Att jag som gymnasielev själv skulle kunna värdera mina förmågor i de olika ämnena slog henne nog aldrig. Dessutom hade jag skäl att luras eftersom jag varit både lat och stökig på högstadiet. Till utvecklingssamtalen på gymnasiet, under mitten av 90-talet, kom min mor därför för att höra ämneslärarna avkunna domar över mina kunskaper och mitt uppträdande, inte för att lyssna på mig.

Eftersom hon misstänkte att jag skulle försöka påverka samtalen till min fördel fick jag istället sitta i korridoren och vänta medan hon talade med lärarna en efter en. När det hela var över var det alltid lätt att avgöra om hon var nöjd med omdömena eller inte. Antingen fick jag spendera resan i bilen hem under tystnad i passagerarsäte, eller så övningskörde jag till en pizzeria.

I dag förmedlar ämneslärarna kursomdömen på förhand via en digital läroportal, och vårdnadshavare och elev möter vid utvecklingssamtalet endast mentorn. Mallen för samtalet utgörs vanligen av en individuell utvecklingsplan där eleven själv skattar sina förmågor, till exempel att ta ansvar och planera, och formulerar egna mål. Mentorns roll blir att agera coach åt eleven.

Under hösten har jag deltagit i arbetet med en utredning om hur utvecklingssamtalen på min skola kan göras mer uppskattade bland eleverna.

I den så kallade gymnasieenkäten, som genomförs årligen i årskurs två i Storstockholm, har i snitt bara cirka 30 procent av våra elever varit nöjda med samtalen sedan 2018. Efter att ha gått igenom resultaten på alla teoretiska program i drygt 20 av skolorna kan jag dock konstatera att samma missnöje finns på väldigt många ställen. Till och med i gymnasieskolor där nära 100 procent av eleverna anser att de blir positivt bemötta av lärarna, kan så många som 80 procent vara missnöjda med utvecklingssamtalen.

Till sist fann jag ändå en gymnasieskola med återkommande över 50 procent nöjda elever. För att få veta hur man genomför sina utvecklingssamtal ringde jag upp en av rektorerna. Under intervjun framkom att skolan ägnar alla samtal, utom det första i årskurs ett, åt att säkerställa att eleverna vet var de ligger i de olika kurserna och varför. Någon individuell utvecklingsplan används inte.

Slutligen gjordes på min skola under våren en fördjupad undersökning bland tvåorna med möjlighet till fritextsvar. Där framgick tydligt att flera elever upplever utvecklingssamtalen i sin nuvarande form som meningslösa, och hellre vill bli informerade om hur de ligger till i de olika kurserna och vad de konkret kan göra för att höja sina betyg.

Det kan invändas att det med mitt underlag inte går att påvisa några orsakssamband. Kanske finns det andra skäl till att eleverna är missnöjda med utvecklingssamtalen än upplägget med den individuella utvecklingsplanen som mall. Kanske var eleverna på skolan jag kontaktade nöjda av andra orsaker än den slopade utvecklingsplanen. Kanske ligger problemet i att lärarkåren inte fortbildats nog i hur man coachar.

Beaktar man materialet jag samlat in, om hur utvecklingssamtalen normalt arrangeras, resultaten på gymnasieenkäten och min skolas uppföljning, samt intervjun med en av de få framgångsrika skolorna i enkäten, är det likväl svårt att inte dra följande slutsats: Likt min mamma vill de flesta gymnasieelever under utvecklingssamtalen i huvudsak ha information om var de ligger kunskapsmässigt i de olika kurserna och varför. Som jag i bilen på vägen hem vill de få klara besked om hur vuxenvärlden ser på deras insatser, inte ägna tiden åt självutvärdering och att bli coachad av sin mentor.

Svante Holmberg, förstelärare religion- och samhällskunskap 

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.