Var finns drömmarna för skolan?
Skolan har sedan länge varit en het potatis och debatterats flitigt i våra medier och bland politiker. Ingen verkar egentligen vilja lösa skolans kris och allt vi läser är negativt.
Vi ser ut över två landskap. Det ena är det inre, det intellektuella, bildningen, det vi har med oss. Det andra det sociala, utbildningen, möten i vardagen, familjen och kontakter med andra.
Vår verklighet organiseras och bevaras genom olika historier, som ett slags ”learning by living” eller ”living by learning” (Feedman/Combs). Som det ser ut idag bryts helheten ned i mätbara enheter där vi förknippas med olika kunskapsdelar. Vi vill slå ett slag för det holistiska tänkandet och lärandet.
Resultaten rasar visar Pisa-undersökningen och utbildningsminister Jan Björklund hotar med fler bestraffningar, mätningar och systematiseringar av elever. Men hur mår egentligen eleverna som människor och vem pratar om dem i positiv mening, som resurser?
Som så mycket annat i dag är skolan en plattform för vinstintresse och profilering med specialskolor och specialinriktningar. Fokus ligger på resultat och statistik. Låt istället staten ta över ansvaret för pengarna och portionera ut dem över landet.
Det är kanske dags att skapa en ny teori, baserad på baskunskaper från förr. Begreppet multiversa (Maturana, biolog från Chile) från systemteorin innebär integration av människans beteende och dialogen med andra. Flerspråkighet och andraspråksinlärning borde komma i fokus och personer med bredare språkkunskaper anställas.
Bildningen är en gemenskap, ett äventyr som kan leda vart som helst. Var finns alla goda exempel från skolans värld?
Vi vill se en skola med mångfald där vi tar vara på alla individer och ger dem möjlighet att växa i en miljö av tillit och förståelse. Kulturen finns ju som bekant i människan och behöver stimuleras för att blomma. Folkbildningen är viktig för att vi ska få hela människor. Varför måste det ”intellektuella rummet” vara fel? Alla bär vi på vibrerande känslor, inre bilder och tankar. Om vi ska kunna ta vara på all den kunskap, vårt kulturella kapital enligt Bourdieu, som finns i oss själva krävs kompetenta lärare och en intelligent ledning med stora pedagogiska erfarenheter som kan sprida visionen vidare i kampen för den framtida skolan – en skola för alla. Vi behöver kunskapen som auktoritet, inte auktoritet i skolan. Idag saknas det ordning och reda hos rektorer och i skolsystemet.
Litteraturen borde bli ett självklart inslag i undervisningen, ett komplement till datorer och webbsökningar. Livskunskapen, diskussionen för bredd och djup behövs också.
Specialpedagoger, språkstödjare och andra resurspersoner måste få kosta och få en viktig plats i våra skolor.
Skolforskningsinstitutet med internationella experter, forskare och pedagoger är säkert en bra satsning, men vi behöver också ett forum i varje kommun för att höja kvaliteten på undervisningen.
Men vems värdegrund är det vi förespråkar? Den förändras ju vart fjärde år och nu är vi där snart igen. Var är alla som måste stå för sina beslut? Vem ska vi lita på?
Redan på Ellen Keys tid skulle skolan och hemmet samverka om barnets utveckling. Hon ville att barnet skulle förberedas inför skolan. Å ena sidan har vi infantila vuxna som saknar resurser och lämnar både ansvaret för skola och uppfostran till andra. Å andra sidan har vi starka medelklassföräldrar som kontrollerar och synar både korridorer och personal med lupp. När de inte blir nöjda ställer de till det och hotar. Till slut väljer de friskolan som protest.
Vem vågar ställa samhällets vuxna till svars för den ökande likgiltigheten, både när det gäller inlärningen i skolan och i livet i allmänhet? Vi gnäller och suckar, men det görs inget radikalt som förändrar till det bättre. Vi måste leva i takt med tiden.
Samhället är ju ett rum för lärande, en plats att leva och lära i, en grogrund för humanism och medvetenhet. ”Det är mångfalden av individuella röster som tillsammans skapar det goda samhället” (ur Ronny Ambjörnssons bok om Ellen Key).
Kerstin Rauserk
Frilansjournalist, pedagog och tolk
Kerstin Signert
Universitetslektor på Utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs Universitet