”Varför blir vi arga över läxhjälp på Facebook?”

I veckan exploderade delar av lärarkåren. Någon lärare hade, av en händelse förmodar jag, råkat bli medlem i Facebook-communityt ”Läxhjälp för alla”. Väl insläppt i gemenskapen kunde läraren förskräckt läsa hur elever helt öppet sökte efter hjälp med uppgifter, mot betalning såklart. Det kunde vara allt ifrån hjälp med att skriva en uppsats som ”betyder mycket för betyget” till att lösa en MA-uppgift.

Den nya medlemmen i Facebookcommunityt blev uppenbarligen väldigt förvånad över vad som händer på INTERNET, för nu skulle Facebookgruppen kölhalas minsann! Lärar-Twitter (som också är ett community där man delar/hjälper varandra) fick läsa ett antal tweets om denna SKANDAL som sker på Facebook. Hur kan detta vara tillåtet? Har eleverna ingen skam i kroppen? En annan lärare berättade stolt att han minsann har ”skvallrat för DN om denna grupp”.

Det är alltså just i detta ögonblick som många lärare kommer på att läxor, och uppgifter som elever förväntas göra hemma, faktiskt kan ha producerats av föräldrar, syrra/brorsa, en kusin, läxläsningsföretag eller någon som är medlem i ett Facebookcommunity. Istället för att reflektera över sin egen lektions- och undervisningsdesign blir man förbannad på en Facebookgrupp.

Lärare kan inte designa lektioner och uppgifter som de gjorde 1999.

Att tänka på HUR man designar sina uppgifter för en skola i 2000-talets Sverige kräver att man lämnar sina invanda och upptrampade spår. Om man nu verkligen vill vara helt säker på att eleverna arbetar självständigt, utan hjälp från ovan nämnda aktörer, borde uppsatsen (som är viktig för betyget) skapas i skolan. Man kan också tänka sig att man designar uppgiften för att passa att träna på en av de mest eftersökta förmågorna, nämligen samarbete.

Ponera att ”Läxhjälp för alla” skulle stängas ner. Då skulle väl allt vara frid och fröjd igen, då kan vi väl strunta i lektions- och uppgiftsdesignen, och fortsätta skicka hem uppgifter till eleverna? De här elevgrupperna, elevchattarna och andra typer av communitys finns ju överallt. Via Facebook, Twitter, SnapChat, TikTok, sms, iMessage och Twitch byter elever information med varandra varje sekund, och delar av lärarkåren blir förbannad på en Facebookgrupp där elever synligt för andra erbjuder, eller söker, hjälp.

Ta en minut att tänka efter hur många communitys du är med i. Löpgrupper för träningstips, Viktväktarna för kosthållningen, swimrun-grupper, lärargrupper för att dela tips och trix, bilpooler och många fler. Varför skulle inte elever vara med i communitys?

Oavsett hur arga lärare blir över ”Läxhjälp för alla” kvarstår problemet. Lärare kan inte designa lektioner och uppgifter som de gjorde 1999. Det krävs att vi tänker om. Nyttjar kraften i det faktumet att elever har kontakt med stora delar av världen genom olika plattformar.

Anders Enström, MA-/NO-/TK-lärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.