”Varför döljer Friends en del av sanningen?”

Radioprogrammet Vetandets värld handlade den 20 februari om, att skolor fortfarande använder, av Skolverket i sin rapport 2011, kritiserade antimobbningsprogram.

Bland annat sköts då Friends flaggskepp med kamratstödjare ganska kategoriskt och skarpt i sank, på grund av programmets risker för kontraproduktiv effekt.

Friends ändrade såklart i sitt koncept efter Skolverkets rapport. Om konceptet ändrades, som en omvändelse under galgen, eller om det var Friends egen empiriska evidens som gav insikt om metodens risk för kontraproduktiv effekt. Det vet jag inte. Huvudsaken är att Friends nu begriper att mobbningsfrågor på skolor alltid är vuxnas ansvar. Även om arbetet såklart är dömt att misslyckas, om det inte sker i samarbete med elever och föräldrar, och vid behov med andra organisationer.

Carolina Engström, tf generalsekreterare och Jacob Flärdh, chef forskning och utveckling på Friends, skriver i en artikel, publicerad i Skolvärlden den 24 februari, under rubriken ”Alla måste få veta hur mobbning stoppas”. (Mobbning är upprepade kränkningar)

Vid genomläsning av den texten, fick jag läsa vissa meningar ett par tre gånger med höjda ögonbryn.

”Det har gått sex år sedan Skolverkets rapport och mycket har förändrats i skolvärlden sedan dess. Som exempel kan nämnas att Friends arbetssätt idag inte har många likheter med hur det såg ut när fältarbetet, som ligger till grund för rapporten, genomfördes för snart tio år sedan”.

Min självklara undran blir därför: Dömer Friends ut allt sitt eget arbete, som utförts på skolor före 2011?

Engström och Flärdh skriver också i Skolvärlden: ”Nu ser vi att mobbningen minskar med i snitt 24 procent hos skolor som arbetat med Friendsprogrammet i ett år. Vi har även samarbeten med flera svenska universitet för att utvärdera våra befintliga metoder samt utveckla nya”

Om siffran 24% är korrekt, så är det underbart för de mobbade elever, som har blivit lösta från sin plåga. Ändå kan jag inte bortse ifrån, att fortfarande är 76% av eleverna kvar i sitt helvete.

Men jag har mött siffran 24% så många gånger under några år, att jag därför har tittat närmare på den.

Redan i Friends årsrapport 2013 finns den med på sidan 21. ”Nästan 9000 barn på 40 skolor har besvarat enkäten innan och sedan efter ett år med Friendsprogrammet”

Nöjer jag mig med årskurserna 3-6 (28,6%) och 6-9 (19,5%) hamnar siffran på 24%. Tar jag med gymnasiets resultat, där minskningen var 7,7 % blir resultatet 18,6%.

Två frågor som kräver svar är: Varför döljer Friends en del av sanningen, och vad är skälet till, att det inte gjorts någon ny undersökning?

Om nu Friends samarbetar med flera svenska universitet, borde det finnas en tillgänglig, dagsaktuell, vetenskaplig undersökning, med validitet och reliabilitet, som visar effekten av organisationens arbete!

Engström och Flärdh skriver vidare: I dag utgår vårt arbetssätt och våra rekommendationer helt utifrån:

1.Vetenskaplig grund.

2.Systematiskt kvalitetsarbete.

3.Hela-skolan-ansatsen.

Detta är grundläggande arbetssätt, som användes innan Friends bildades 1997.

Under första hälften av 1980-talet genomförde Dan Olweus ett vetenskapligt och utvärderat antimobbningsprogram.

I min bok: ”Blundar Du för verkligheten” 1989, skriver jag på sidan 137: ”Det gäller att till varje pris visa att mobbning inte är acceptabelt. Detta är en uppgift både för föräldrar, barn och all skolpersonal.”

Är Friends egentligen bara en faktoid, då många människor tror, att organisationen uträttar mycket gott för elever på svenska skolor. Påståendet kan inte bevisas vara felaktigt, men saknar tillräcklig grund – för att man skall kunna sluta sig till – att det är ett faktum?

Christer Olsson, legitimerad psykolog och författare.