”Varför får inte de äldre barnen del av regeringens läsmiljoner?”

I den nya budgeten som presenterades av regeringen på måndagen så framgår det att det årligen ska satsas 200 miljoner kronor på att öka barns och ungas läsande. Det är mycket bra att det minskade bokläsandet uppmärksammas i budgeten, och pengarna lär komma väl till pass.

Något förenklat kan man säga att det är i tre led som pengarna ska fördelas enligt förslaget: att fortbilda förskollärare och lärare för lägre åldrar i hur läskoden knäcks och läsintresse väcks; att ge biblioteken stöd för att kunna utöka närvaro och utbud; att realisera Läsdelegationens förslag, bland annat i projektet “Bokstart” för barn mellan 1 till 3 där föräldrarna får hjälp att introducera böcker tidigt och genom att skapa ett Läsråd.

Det finns mycket som är positivt i förslaget, men det lämnar också en del frågetecken. Stora delar av satsningarna ligger på barn i förskoleålder och yngre skolålder – där ska läsintresset väckas och läskoden knäckas. Att biblioteken får ökad tillgänglighet kan då leda till att barnen går dit för att låna böcker och få läsinspiration. På skolorna måste det dessutom finnas skolbibliotek även om det inte ser ut så dagsläget.

Idag är det så mycket annat som kräver barns och ungas uppmärksamhet

Men varför satsas det inget på den fortsatta läsningen i skolans högre årskurser? Hur kommer det sig att vi tror att om läskoden är knäckt och barnen har lärt sig att uppskatta högläsningens magi så kommer det att leda till att de fortsätter att aktivt söka nytt att läsa själva? Pisa 2018 visar att 58% av eleverna bara läser om de måste vilket är en ökning med 17% sedan 2009. Det innebär förmodligen att vi behöver se till att förse dem med litteratur ett tag till efter lågstadiet- att det helt enkelt inte räcker med att knäcka läskoden.

Idag är det så mycket annat som kräver barns och ungas uppmärksamhet och det är svårt för den långsamma och ofta ensamma sysselsättningen läsning att slå sig fram bland sociala medier och snabba klipp. Det är därför det är så viktigt att vi i skolan fortsätter med läsningen och gör den till något socialt – något vi gör tillsammans.

Många lärare på högstadiet och gymnasiet stressar för att hinna med allt, och läsningen är för många en självklar läxa. Traditionen påbjuder att vi ägnar tiden i klassrummet åt viktiga saker, och just själva läsningen räknas inte per automatik dit. När jag själv gick i skolan så delade svenskläraren ut böcker till klassen och meddelade när recensionen skulle vara klar, och sedan jobbade vi med något annat. I många klassrum ser det fortfarande ut så idag även om det eleverna läser avhandlas på mer varierade sätt – i boksamtal, analyser eller korta filmer.

Lärares erfarenheter och idéer borde vara viktiga

Jag har svårt att förstå varför den viktiga läsningen ska läggas som en läxa i så hög utsträckning? Vad är det som gör att vi lärare tycker att det är slöseri med tid att läsa i klassrummet? Vi vet att annat lockar utanför skolan, och vi vet att det är själva sysslan – läsningen – som är komplex och svår för eleverna. Vi behöver bryta gamla mönster och plocka in läsningen i klassrummet på ett ännu tydligare sätt både på högstadiet och gymnasiet. Om vi inte har tid att läsa i klassrummet – vad har vi då tid med?

Jag hade önskat att det hade funnits pengar vikta till fortbildning för lärare på högstadiet och gymnasiet också så att vi kan stärkas i vårt viktiga läsfrämjande arbete. Jag hade också önskat att se att Läsdelegationen föreslagit att det i Läsrådet inte bara skulle ingå representanter från myndigheter, näringsliv, lärosäten läsorganisationer och lärarorganisationer utan att det också skulle ingå verksamma lärare. Det är lärarna som möter barn och unga i skolan varje dag och det är vi som presenterar litteraturen för dem i störst utsträckning och därför borde våra erfarenheter och idéer vara viktiga.

Vi behöver sluta upp kring våra barn och unga för att främja ett livslångt läsande, och eftersom så många ungdomar bara läser om de måste så får vi se till att de måste läsa i hög grad genom hela utbildningen – det är helt nödvändigt om vi ska få dem att läsa även om de inte måste. Därför behövs pengar till fortbildning för hela lärarkåren, och vi behöver också få tillgång till böcker för alla åldrar oavsett den enskilda skolans ekonomiska förutsättningar.

Karin Herlitz, lärare i svenska och engelska

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.