Varför slutar man som lärare?

”Varför blev du lärare?” Rektorn på min nya skola ställde frågan jag så många gånger ställt mig själv. Hans röst antydde att jag var en idiot. Med de betygen från naturvetenskaplig linje borde jag väl ändå ha valt något annat. Det var hösten 2000, och jag hade återigen fått krypa till korset och söka ännu ett lärarjobb. ”Aldrig mer lärare!” hade jag precis sagt till mig själv, djupt besviken på arbetssituationen och skolledningen på två olika gymnasieskolor. Att gå och vänta på att det där perfekta jobbet skulle trilla över mig hade jag dock inte möjlighet till just då, men ett nytt lärarjobb kunde jag få.

Efter 28 år i detta yrke frågar jag mig fortfarande varför jag blev lärare, och varför jag har fortsatt i alla dessa år. Sanningen är att läraryrket vissa dagar kan vara världens bästa jobb, men alltför ofta är det raka motsatsen. Vi får arbeta i uppförsbacke eftersom många ungdomar inte alls vill vara i skolan. En av mina elever ansåg till och med att skolan utgjorde ett hinder för hennes inlärning. Hon var mycket duktig och egentligen intresserad, men lärde sig bäst hemma på egen hand sa hon. Skolan stal av hennes värdefulla tid, men för att få betyg måste hon ju gå dit i alla fall.

Som lärare måste man vara beredd på det mesta och så har det kanske alltid varit, inte minst under min egen skoltid under 70-talet. Men åtminstone på gymnasiet fanns tidigare vissa oskrivna regler som styrde förhållandet mellan lärare och elever, och om gränserna överskreds infann sig en pinsam situation. Jag glömmer till exempel aldrig blicken jag fick av engelskläraren när jag klev in i klassrummet med en halväten mjukglass i handen. Det var visserligen inte förbjudet att ta med något ätbart till lektionerna, men man gjorde inte så helt enkelt. Läraren sa inte ett ord, men skammen jag kände var stor och glassen smakade inte särskilt gott.

Nuförtiden skäms inte elever inför sina lärare. Att få äta under lektionstid ser de som självklart. Prata i telefon, sminka sig, diskutera fyllor och preventivmedel. Helt okej. En elev lånade en bok av mig som jag behövde få tillbaka. ”I morgon”, lovade hon. Nästa dag kom hon i moderiktig miniväska. ”Jag fick tyvärr inte plats med boken. Blev tvungen att välja mellan boken och sminket, och då tog jag sminket.” En annan elev skulle få en sista chans att tenta av grammatikavsnittet för att få godkänt betyg i svenska. Vi bestämde en tid som skulle passa henne på en av mina håltimmar. Jag var där på utsatt tid förstås, men var befann hon sig? Efter tio minuter dök hon upp, blek och glåmig. En doft av spyor spred sig i rummet. ”Fy fan, vad bakfull jag är”, var hennes hälsningsfras. Hon gick i åk 1 på gymnasiet och hade fått en extra chans att om möjligt bli godkänd i ett viktigt skolämne. Skämdes gjorde hon inte.

Skolan är inte alltid något man prioriterar. Det finns så mycket annat som är viktigare; facebook, spel av olika slag, extrajobb, körkort. Inställningen att skolan är något som kommer i andra hand, när man får lite tid över, hittar man även hos vissa av dagens föräldrar. Min kollega var orolig för en elev som låg risigt till i engelska. Ett bra resultat på nationella provet skulle dock kunna hjälpa upp betyget. Eftersom eleven inte så ofta var på lektionerna tog kollegan kontakt med hemmet för att få lite stöd. Pappan svarade i telefonen: ”Jasså, nationellt prov den 5 maj. Men det går inte, för då har vi bokat tid för halkkörning. Snart dags för uppkörning, vet du, så det blir inte lätt att byta tid nu inte.” Dök eleven upp på nationella provet? Nej, givetvis inte. Körkort är viktigare än godkänt betyg i engelska. Det tycker pappa, och då är det så.

Nu är det lyckligtvis inte helt nattsvart – visst finns det ljusglimtar även inom skolans värld. Det finaste med lärarjobbet är att få följa elever under några år, se hur de utvecklas och känna att man har en del i den processen. Och självklart finns det entusiastiska, positiva elever som kämpar och vill lära sig saker. Det finns även de som vägrar ge upp trots stora svårigheter i form av fysiska sjukdomar eller psykiska problem. Många ungdomar är frimodiga, bra på att diskutera och analysera. Deras muntliga redovisningar är ofta strålande, och de behärskar den moderna tekniken.

Men det är alltför vanligt med extremt lata elever som inte gör sina uppgifter, som kommer för sent eller inte alls, och som tror de ska kunna glida igenom kurserna utan minsta ansträngning och ändå få åtminstone C i betyg. Många saknar tålamod och arbetsdisciplin. De har svårt att stå emot alla lockelser utanför skolan. De har ju hela världen med sig i fickan – varför intressera sig för en mossig författare från 1800-talet? Omedelbar tillfredsställelse är det som gäller, och då kan det vara svårt att se meningen med att läsa 20 sidor historia och räkna 15 mattetal till dagen därpå. Orka, liksom.

Nu är det augusti 2015, och om några dagar börjar ett nytt läsår. Utan mig den här gången. De senaste tre åren har jag hamnat i en rejäl svacka några veckor in på höstterminen, och jag vill inte hamna där igen. Det krävs en sådan enorm ansträngning att börja ett nytt läsår, både fysiskt och mentalt. Tröttheten från vårterminens slutspurt med rättning av nationella prov och betygsättning gör sig påmind, trots ett långt sommarlov. Kraven på oss lärare har definitivt blivit större, både från politiker, skolledare, elever och föräldrar. Arbetsuppgifterna är många fler nu än 1987 då jag börjde mitt första lärarjobb. Det är lätt att känna sig otillräcklig när man förväntas vara pedagog, kurator, mamma, administratör, vaktmästare, datatekniker och ordningsvakt på samma gång. Och dessutom fortbilda sig på egen hand och helst ha ett litet projekt vid sidan om själva undervisningen.

Just nu känns det som om jag är färdig med det här jobbet. Har gett allt jag har och energin har tagit slut. Jag tar en paus och inväntar en förändring. Min förhoppning är att den negativa trenden för skolan i Sverige vänder. Att ungdomar och deras föräldrar börjar inse vilken förmån det är att få gå i skolan. Att skolledare, skolchefer och politiker infriar alla löften om att prioritera skolan och dess arbetsmiljö. Slutligen drömmer jag om en framtid där ingen kommer känna behovet av att ställa frågan: ”Varför blev du lärare?”

//Ulrika Valdeson, tjänstledig gymnasielärare