Likhetsdoktrin en björntjänst

Den svenska skolan erbjuder många insikter i vad missriktade jämlikhetsambitioner kan ställa till med.

För att ta ett exempel så kan Skolverkets kritik om bristande individualisering sannolikt förklaras med den så kallade ”likhetsdoktrinen” – att alla elever ska lära sig lika mycket på lika lång tid – snarare än med lärarnas pedagogiska oförmåga (se professor K-Å Forsgrens artiklar SvD 28/5, 4/1).

Den sociala ingenjörskonsten inom skolan har i själva verket skadat både lärare och elever under lång tid. Problemet med att forna tiders adjunkter hade högre status än andra lärare löstes genom att titeln avskaffades, lärarutbildningen likriktades, och tjugo år senare har vi fått närmast katastrofala rekryteringsproblem till yrket. Problemet med att studentexamen gav vissa elever bättre möjligheter på arbetsmarknaden löstes genom att examen avskaffades, gymnasieutbildningen likriktades, och skolan fick i förlängningen uppleva en nedgång i kunskapsresultat utan motstycke.

Lärdomen tycks vara att politiskt beställd jämlikhet bara kan skapas genom nedåtgående rörelser, vilket i det längre perspektivet blir sämre för alla. Ändå verkar det som om vi aldrig riktigt lär oss denna läxa: politiker vill nu att både gymnasium och högskolebehörighet ska vara obligatoriskt för alla.

Vid första anblicken kan detta naturligtvis framstå som ett lyft för både kunskaper och jämlikhet. I praktiken fungerar det dock precis tvärtom: när en viss examen etableras som norm och inte längre är beroende av egna beslut får vi betygsinflation och stagnerande kunskapsutveckling.

Jobb som man tidigare kunde få direkt efter grundskolan kräver nu gymnasium, de som tidigare krävde gymnasium kräver nu högskola. I samma takt som den formella utbildningsnivån stiger, så går den faktiska kompetensen åt rakt motsatt håll: undersökningar visar att gymnasister har svårt med mellanstadiets matematik, ingenjörsstudenter på KTH klarar inte grundskolans krav.

Vi måste alltså inse dessa bakomliggande samband om vi vill bryta utvecklingen med fallande kunskapsresultat, förlorad konkurrenskraft, och att allt fler kunskapsintensiva företag flyttar till andra länder.

Om vi vill behålla vår konkurrenskraft som kunskapssamhälle så måste vårt skolsystem skapa drivkrafter och motivation. I stället för att låta skoltrötta ungdomar håglöst släpa sig igenom gymnasiet, med kunskaper i teoretiska ämnen på mellanstadienivå, och med lärare som lyfter dem över ribban vid varje betygstillfälle, borde dessa elever istället erbjudas lärlingsplats/praktik och möjlighet att komplettera sin utbildning senare i livet. Efter några år ute i arbetslivet är det lättare att fatta insiktsfulla beslut om studie- och yrkesvägar. Forskning visar att om man år efter år kravlöst släpper igenom omotiverade elever så tenderar standarden på hela utbildningssystemet att sjunka. Den egna individuella prestationen måste därför tillåtas få större genomslag, även om det innebär att alla elever inte kan stöpas i samma form. Det krävs tydligare kunskapskrav med större inslag av extern bedömning vid betygsättning. Elever som inte blir godkända kan erbjudas att gå om ett år eller att välja en mindre teoretisk studieväg, hellre än att rutinmässigt flyttas upp till en nivå de inte är mogna för. Kravet att alla elever ska lära sig lika mycket inom alla områden och på lika lång tid skadar alla elever och allra mest de som bäst behöver vårt stöd. Vi måste därför inse att kravlöshet, snällbetyg och politiskt iscensatta ”kunskapslyft” är björntjänster som drabbar hela skolsystemet.

För oss lärare handlar detta både om att värna vår egen yrkesintegritet och -etik, samt att försvara kunskapssamhällets grunder. 

/Åke Strandberg, högstadielärare/lektor i moderna språk