Skolupproret: ”Vi har snackat nog – det är dags att agera”

Ett tillstånd av kris har normaliserats i skolan. Det är något oerhört skevt när SKL kan gå ut och säga att 99 procent av Sveriges kommuner kommer genomföra effektiviseringar (läs nedskärningar) utan att någon direkt rynkar på pannan. För det är så det är. Så har det alltid varit.

På våra fritidshem i landet råder en rekordstor brist på legitimerad personal. Storleken på barngrupperna slår i nya taket år efter år som ett grönt argsint monster som bara fortsätter att växa. Enligt traditionen fortsätter Skolverket att publicera sin krisrapport om fritidshemmen. Den har sett likadan ut i 20 år. Personalen är så van att få sitt uppdrag nedvärderat att de inte längre orkar säga ifrån. 

Och det ska pratas om skolans problem. Alla har något att säga. Allt från bonden till kungen. Skolan ska göra mer av si och mindre av så. Det snackas om ordning, faktakunskaper och betyg. Men var är de stora reformerna som ska lyckas vända den här kolossala finlandsfärjan till lugnare vatten? När vi nu ligger och slår mot klipporna och besättningen börjat överge skeppet, när ska vår kapten vakna? 

Och det kostar. Det måste få kosta. Vinsten är långsiktig.

För passagerarna (läs barnen) är de som får ta mest stryk. Och vi kan prata hur mycket vi vill om förskola, skola och fritidshem. Vården med för den delen. Men det som behövs är faktiska reformer. Det som behövs är nya, fräscha sedlar in i verksamheterna. Inte mer samtal om vad vi ska göra, inte mer ordningsregler och betyg i lägre åldrar. Vi behöver resurser för att kunna möta varenda unge efter dennes förutsättningar. 

Och det kostar. Det måste få kosta. Vinsten av vår investering kan vi inte skörda efter en mandatperiod. Vinsten är långsiktig. Den får vi när barnet vuxit upp och blivit en fullt fungerande samhällsmedborgare. En hel människa. 

Förskolans, fritidshemmens och skolans personal får betala nedskärningarna med sin hälsa med höga sjukskrivningstal som följd. Vi kan bara få bra arbetsvillkor om det blir balans mellan staten krav och de resurser som huvudmännen skjuter till. Idag är förskola, fritidshem och skola kvinnodominerade yrken där den egna hälsan får stå tillbaks mot yrkets uppdrag. Det bygger man inte ett land på.

Vi har snackat nog. Nu är det dags att agera. Vi i besättningen, personalen i skolan, kommer ta vårt ansvar. 12–13 oktober går Skolmarschen mot nedskärningar i skolan där vi som går med tar vårt etiska ansvar som yrkesutövare kring barnens framtid. Vi har också med oss barnens vårdnadshavare. De vill också barnens bästa.

Nu är det hög tid att våra ledande politiker och huvudmän också vill barnens bästa och värnar om personalen i skolan. Nu är det er tur att agera, Anna Ekström. 

Alexander Skytte, Fritidshems- och Lärarupproret

Linnea Lindqvist, Skolledarupproret

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.