Vilka musiklärare vill vi ha?

Räcker det med tio veckors studier, utan förkunskaper och utan antagningsprov, för att bli lärarlegitimerad musiklärare med behörighet att sätta betyg upp till år 6? Svaret är ja.

Låt oss gå tillbaka i tiden. Året är 2008 och Lärarutredningen presenterar sitt betänkande SOU 2008:52. Bakgrunden är många års negativ utveckling på skolorna med ett ökande antal outbildade lärare som inte håller kvaliteten.

Allmänheten och massmedia börjar reagera mot kommunernas växande välvilja att anställa icke utbildad personal i skolorna – de skulle genom sitt “utifrånperspektiv” bidra till så mycket “annan, djupare kunskap”. De verkliga bakomliggande orsakerna till missförhållandena – lärarbrist och ansträngd kommunal budget – sopades under mattan med, hör och häpna, pedagogiska argument. Som att det skulle vara en “fördel” att undervisa i ämnen man själv inte behärskade, eftersom man då skulle ha lättare kan sätta sig in i elevernas svårigheter.

Lärarlegitimationens syfte var enligt betänkandet att höja personalens kompetens och därmed verksamhetens kvalitet och elevernas måluppfyllelse. Behörighetsreglerna för dem som undervisar skulle “förtydligas och skärpas”. Ett steg mot en uppvärdering av ämneskunskaperna för blivande lärare var också tydlig i utredningens förslag till den nya lärarutbildningen, där blivande musiklärare skulle läsa fyra terminer i sitt första undervisningsämne. Endast ämnena musik, svenska och samhällskunskap skulle kräva så mycket ämnesstudier för behörighet att undervisa i grundskolans högstadium. För musik rekommenderade också denna nivå av ämneskunskaper för samtliga årskurser i grundskolan, alltså även för åk 1-6.

Det faktum att eleverna i årskurs 1-6 i en majoritet av fallen undervisades av sina klasslärare i de praktiska och estetiska ämnena lyftes och det poängterades att det inte kan vara ett självändamål att alla lärare måste garanteras heltidsanställningar på en och samma skola, men att det är av största betydelse att elever undervisas av lärare som har djupa kunskaper i sina undervisningsämnen.  

En viktig komponent i den nya riktningen för den svenska skolan var att förtydliga kunskapskraven i läroplanen, så att eleverna kunde veta vad som förväntades av dem och lärarna kunde lägga upp sin undervisning mot tydliga mål. För musikämnets del mottogs den nya läroplanen lgr11 med hurrarop, eftersom den så tydligt fokuserade på praktiskt musicerande, musikskapande och musikanalys.

Nu fanns förutsättningar för en globalt sett djärv kursplan i musik, där alla Sveriges medborgare inom en snar framtid skulle kunna skapa musik och musicera på flera olika instrument i olika genrer. Det praktiska är kärnan i svensk musikundervisning, en svensk grundskola ska inte släppa ut någon elev som inte kan spela ackord på gitarr eller piano, samt melodi-, bas- och slagverksinstrument. Man förstår att en sådan läroplan verkligen kräver sina utbildade musiklärare!

Hur har då intentionen från utredningen 2008 förvaltats?

Efter en rad förändringsregleringar av lärarlegitimationen står vi sedan 1 dec 2013 inför det faktum att en fritidspedagog med äldre utbildning (1993–2001) nu kan få legitimation och få sätta betyg i åk 6 i bild, biologi, musik, samhällskunskap, svenska och ev teknik. Den som har en ännu äldre utbildning (före 1993), som förmodligen heller aldrig gick sin utbildning med syfte att bli behörig lärare, har nu all formell behörighet, det vill säga 7,5 högskolepoäng som krävs för att få lärarlegitimation i till exempel musik för år 1-3, och behöver endast komplettera med 2,5 poäng för att få behörighet upp till åk 6 och därmed kunna sätta betyg.

De reaktioner som kommer från fritidspedagoger över denna reform är blandade – dels finns det de som känner en stolthet över att deras ämnesstudier i många olika skolämnen under tre års högskoleutbildning uppvärderas. Dels kan man ana en viss överraskning – utbildade fritidspedagoger är en bristvara på många skolor, där huvudman och rektorer tyvärr inte är så insatta i fritidsverksamheten att de kan se skillnad mellan en outbildad person från gatan och en person med tre års högskoleutbildning. En legitimation för utbildade fritidspedagoger har därför av en del setts som en naturlig följd av legitimationsreformen för lärare.

Men legitimation och behörighet att sätta betyg upp till år 6 i rena skolämnen? Många befarar att detta endast är ett sätt att bättra på statistiken – öka antalet utbildade lärare på pappret. En annan farhåga är att fritidspedagoger, som hittills betraktats som en annan yrkeskategori med andra förutsättningar än lärare, nu ska tvingas bära både läraransvar och sköta viktiga fritidspedagoguppgifter för fritidsverksamheten. En reaktion som hörs från många fritidspedagoger är en besvikelse över att deras huvudverksamhet, fritidsverksamheten, fortfarande inte erkänns och respekteras.

Om tio högskolepoäng kan vara behörighetsgivande upp till år 6, hur kan då nästa steg för behörighet att undervisa år 7-9 kräva 90 högskolepoäng, med en hög andel högskolepoäng i rena instrumentalstudier, där studenten inte ens har kommit in på utbildningen utan mångåriga förberedande instrumentalstudier och antagningsprov? Får vi den undervisning vi vill ha i en nationellt likvärdig kunskapsskola? Får vi generellt sett de lärare vi vill ha?

Lärarnas Riksförbund anser att antagningsprov för lärarutbildning i musik på samtliga behörighetsgivande utbildningar borde vara ett krav och att beslutet om förändrade behörighetskrav för fritidspedagogers möjlighet till lärarlegitimation för skolämnen bör omprövas.

/För Lärarnas Riksförbunds forum för kultur och kommunikation,
Helena Linge, 2:e vice förbundsordförande, Lisa Bengter, Christian Jensen, Lena Landström, Elise Ling, Johan Runesson, Sarah Schmidt